Efter nattpasset på socialjouren släpper Isak Friberg 18 låtar

Att släppa 18 låtar på en gång hör inte till vanligheterna i svensk popmusik på 2020-talet. Än mindre när artisten i fråga just klivit av ett nattpass på socialjouren

När vi ringer upp Isak Friberg har han jobbat hela natten som socionom med fokus på äldre – i ständig kontakt med polis, SOS och det som pågår när resten av samhället sover.

Nu står han plötsligt i ett helt annat ljus. På fredag den 6 februari släpper han ett album som både vill framåt och inåt.

Vi pratar om musiken och modet att kliva fram ur skuggorna. Om AI, om låtskrivande som terapi – och om varför det ibland är nödvändigt att göra exakt fel.

Du har i många år hjälpt andra artister att sätta ord på sina känslor – hur var det att rikta samma blick mot dig själv?

Isak Friberg:
På ett sätt har jag alltid gjort det. Jag har hållit på länge med Llojd, så det är inget nytt att skriva nära sig själv. Men när man skriver för andra är man friare – man behöver inte fullt ut stå för allt själv. När det är mitt eget namn blir man mer självmedveten kring vad man vågar säga.

Jag ville att det skulle vara filterlöst. Det finns en fin gräns mellan att vara spontan och punkig, att låta en låt bara vara med. Processen har fått gå snabbt – annars jobbar man ihjäl sig.
Visst, recensenter kanske kommer säga att det är spretigt. Men det bjuder jag på. Jag gillar det.

Att det blev 18 låtar är nog också en konsekvens av att jag borde ha gjort det här för tio år sen. Jag orkade inte tänka i singlar. Jag kände bara: skitsamma.
Tanken är inte att det ska ta slut här – jag kan släppa mer musik senare i år.

Ser du Isak Friberg som artist som en förlängning av Llojd, eller som ett helt nytt rum?

Isak Friberg: Det är rätt skönt att de är olika. Jag uppskattar faktiskt Llojd mer nu när jag ser skillnaden. Vi har hållit på i nästan 20 år, och processen där är sin egen grej.

Även om det kanske låter likt för gemene man, så finns det ett tydligare Llojd-sound för den inbitne. Med Isak Friberg ville jag testa något annat.
Och när man gjort det kan man återvända och uppskatta det gamla mer. Vi släpper dessutom en ny Llojd-skiva senare i år.

För min egen skull var det viktigt att göra det här själv. Att visa att jag kan bära låtar – att jag har något att säga.

När slutade du “röra dig i skuggorna” och bestämde dig för att kliva fram fullt ut?

Isak Friberg: Det hänger ihop med samtiden. Mycket kretsar kring AI just nu – hur branschen påverkas, hur bolagen ska hantera det. Det är frågor som känns större internationellt än i Sverige, men de är verkliga.

Live-grejen måste också utvecklas. Jag ska spela i samband med releasen, men det är svårt att få ihop. Alla vill ha betalt, och samtidigt vill vi ha livemusik.
Vem ska betala? Hur värderar vi musik som konstuttryck framöver?

Det är stora frågor – men albumet är samtidigt väldigt personligt.

Varför var det viktigt att debutera med 18 låtar, trots att du visste att det kunde uppfattas som krävande?

Isak Friberg: Jag kände bara att jag ville göra det här. Jag orkade inte tänka i singlar längre. Det fick bli mycket på en gång – spontant och filterlöst.

Du beskriver albumet som en vernissage – vilken låt är entrén, och vilket rum stannar man längst i?

Isak Friberg: Entrén är nog Tunnelbanejesus. Den skiljer sig från resten men bjuder förhoppningsvis in till universumet.
Låtar som En särskild plats i helvetet och Vänner & Alkohol symboliserar skivan för mig. Det är många rum. Man behöver inte vara i alla.

Är skrivandet för dig terapi, dokumentation eller självutlämnande konst?

Isak Friberg: Det beror på sammanhanget. I perioder när man är i flow är det inte terapi, då är det bara produktion.
Andra gånger, när man inte skrivit på länge, då blir det mer terapeutiskt – man kan bara skriva det man känner. Och det kan vara för deppigt för någon annan än en själv.

När stjärnorna står rätt kan de världarna mötas. Något som är terapi kan få verkshöjd.
För mig är ambitionen alltid att det ska vara på riktigt, även när jag skriver för andra. Jag bär med mig rader jag själv känt.

Om dubbel-CD:n är ett bokslut – hur tror du nästa kapitel kommer låta?

Isak Friberg: Om det är en roman ser jag fram emot att släppa mer som krönikor – singlar, nedslag.
Jag ser det inte som ett bokslut egentligen. Det är både debut och comeback för mig själv.

Det är en lättnad att vara på banan. Nu har jag en plattform där jag kan släppa låtar fritt, utan att anpassa mig efter andra projekt.

Du har samarbetat med många starka röster – vad har du lärt dig som du tagit med dig hit?

Isak Friberg: Att inte komplicera för mycket. De som verkligen lyckats har ofta varit tydliga: vad är låten, vad heter den, vad handlar den om?
Klassiska poptankar är inte alltid av ondo.

Samtidigt finns det tillfällen då man skiter i alla regler och bara kör. Det är både och.

Hur var det att göra “Lova & Skriv” med Nadja Evelina – både musikaliskt och personligt?

Isak Friberg: Det var den första låten vi gjorde ihop, för fem år sen. Vi kände direkt att den var jävligt bra. Rösterna passade, kemin fanns där.
Ett exempel på när två personer tillsammans blir större än summan av delarna.

Jag kommer alltid vara stolt över den låten. Sån kemi är ovanlig. Det är svårt att ta genvägar i samarbeten, särskilt när det är personligt.
Men där stod stjärnorna rätt – med Nadja och även med Thomas (Stenström)

Tror du dubbel-CD:n kräver mer tålamod än dagens lyssnare ofta ger musik?

Isak Friberg: Absolut – och det är okej. Gillar man en låt av arton är det fine.
Själv tycker jag det är rätt fint när man hittar en ny artist och det finns ett urval, en liten backkatalog.

Det är egentligen idiotiskt att släppa så många låtar – de döljer varandra.
Men det är också ett konstprojekt i att göra tvärtom. Låtar kan få liv senare.

Vad hoppas du att någon känner efter att ha levt med albumet ett tag?

Isak Friberg: Att det hörs att jag menar allvar. Jag är ganska privat som person, socialt lite seg.
Musiken är mitt sätt att visa att jag tänker och känner. Förhoppningsvis kan folk ta till sig det – känna att det är på riktigt.

Känns debutalbumet som en start eller en lättnad?

Isak Friberg: Det känns som en jävla start. Jag ser fram emot fortsättningen – och friheten.

Summering och egna intryck

Efter att ha lyssnat igenom hela dubbel-CD:n känns det som ett både modigt och självklart steg för Isak Friberg att debutera just nu.
Som han själv säger: han borde ha gjort det för tio år sedan. Och ja – det är lätt att hålla med. Men kanske var det just nu det behövde hända.

Låtarna som fastnar hårdast för mig är Aj aj aj, Tunnelbanejesus och OKQ8.
Särskilt OKQ8 visar stundtals ren textmässig briljans – vacker, tillgänglig pop som samtidigt känns personlig och egen.

Hela skivan håller ihop som helhet. 18 låtar känns inte för långt, även om det kräver några lyssningar för att öppna sig fullt ut.
Det är festivalvänlig musik – neonsken, lite öl i handen, en känsla av att vara här och nu – men med en underliggande sorg som ger tyngd.

Rader som från Aj aj aj:

“Aj aj aj allt är så vackert i ljuset av dig, hade hoppats att du kunde bära mig.”
“Vi är kärlek bland glömda lösenord.”

…visar tydligt vilken styrka som finns i Isaks språk.

Tunnelbanejesus fungerar precis som han beskriver: som entrén.
Med rader som:

“Vissa bara lever för att drömma”
“Missade samtal, mental issues, dåligt batteri, dåligt med tid, sabbatsår blev ett sabbatsliv”

…är det ren, naken poesi – texter som känns omöjliga att skriva, men som här träffar exakt rätt.

Betyg: 8/10.
Inte för att det saknar ambition – utan för att det medvetet väljer att vara spretigt, öppet och mänskligt.
Och kanske är det just därför det stannar kvar.