Mellan allsång och ensamhet: Thomas Stenström live i Lund

Under hela sin karriär har Thomas Stenström varit väldigt vokal och uttryckt sitt ställningstagande mot rasism och främlingsfientlighet – något som dessutom nästan alltid vävs in i artistens mellansnack under hans konserter. Kvällens konsert på Sparbanken Skåne Arena i Lund sticker dock ut, då knappt någon tid alls läggs på dessa frågor. Men att han skulle ha blivit trött och ha tystnat efter att ha fäktats under en hel karriär behöver vi inte oroa oss för. Kvällen är ändå fylld med symbolik.

När klockan slår 20.00 så rivs det stora vitmålade staketet på den svarta ridån, och bakom det träder Stenström fram, uppbackad av ett niomannaband och en färgsprakande backdrop i regnbågens alla färger. Trots den dramatiska och symboliska gesten mjukstartar konserten med ”Lång väg till toppen” från det senaste albumet Sverige. En låt – och ett album – som blandar kritiska texter om dagens samhälle med Allsång på Skansen-mys. Inget fel i sig men det är klart att det är en start som tilltalar publiken som upptäckte honom genom Så mycket bättre snarare än oss som vill ha den lite råare poppen som vi vet att han besitter.

Desto roligare blir det när vi relativt kort in i konserten får en tuggande gitarr som sakta börjar varva igång. Till en början funderar jag på om han ska ge sig på en cover av ”En midsommarnattsdröm”, men efter en lång upptakt så framträder ”Det är inte lätt att leva” ur mullret av gitarrer. En energisk, klassisk poplåt som kastar en tillbaka till ungdomens hemmafester och hjärtesorg. 

Kvällens fokus ligger såklart på det nysläppta materialet, som tack vare det stora bandet får ett snyggare och fylligare format live än de inspelade versionerna. Trots det stora följet på scen når kvällen sin höjdpunkt när Stenström står ensam med en gitarr över bröstet. ”Ser du månen” framförs – en låt som man hunnit tröttna en aning på – men i sitt råare och naknare format, samtidigt som scenen badar i ett kyligt blått ljus, så är det svårt att inte hänföras av den i all sin enkelhet. När bandet återvänder halvvägs in i ”Spring baby spring”, är den instinktiva reaktionen att vilja be dem kliva av igen. Vi vill ha mer av den ensamma, karga Stenström.

Kvällen avslutas med en pliktskyldig kavalkad av allsångsanthem som ”Slå mig hårt i ansiktet”, ”Hej hallå!” och ”Andas in andas ut”. Inte den mest spännande avslutningen. Men när staketet är rivet så är alla låtarna inbjudna, och ingen i publiken lämnar konserten utan att känna sig inkluderad i Stenströms värld.