Thomas Stenström är tillbaka där allt började.

Vår gästkrönikor Jonas Gallneby såg Thomas Stenström på Pustervik, här kommer hans recension av giget.

Det finns stora scener. Sen finns det viktiga scener.

Pustervik tillhör den senare kategorin.

På lördagskvällen går Thomas Stenström på scenen på Pustervik med ett vrål:

”Jag heter Thomas Stenström och det här är Sveriges bästa liveband och kom ihåg, ingen kommer levande härifrån ikväll!”

I ett fullsatt pustervik, en rockklubb som får mig i alla fall varje gång att för en stund tänka att det måste vara Sveriges svar på The Stone Pony. Den legendariska rockklubben i Asbury Park, New Jersey.

Tomas, en artist som i dag utan större problem fyller betydligt större platser. Men den här kvällen handlade egentligen inte om hur många människor som får plats framför scenen.

Den handlade om varför scenen över huvud taget måste finnas kvar.

Pustervik har under lång tid varit en av Göteborgs viktigaste platser för livemusik. En sådan där klubb där band och artister kan stå innan alla andra vet vilka de är. 

Där publiken står nära, det är lite för trångt, lite för klibbigt och det fortfarande känns som att vad som helst kan hända.

Det är lätt att romantisera sådana platser när artisterna väl blivit stora. Svårare är det att komma ihåg dem när ekonomin ska gå ihop.

Och det är precis där Pustervik befinner sig nu.

Thomas har en särskild relation till platsen. Han kommer från Uddevalla, men Göteborg och Pustervik har varit en del av resan från mindre spelningar till en position som en av Sveriges största liveartister.

Därför blir också en sådan här kväll större än själva konserten.

I dag går Thomas gage rakt ner i fickan på pustervik, en kväll för att samla ihop det vi kan göra tillsammans artist & publik för att fylla på kassan i kanske en av Sveriges sista rockklubbar.

För svensk musik behöver arenorna. Men innan någon kan stå på Ullevi, Scandinavium eller Avicii Arena måste det finnas någonstans att vara dålig, bli bättre, hitta sin publik och långsamt bygga någonting.

Det är där klubbar som Pustervik kommer in.

Det är också därför det betyder något när en etablerad artist går tillbaka och använder sin position för att hjälpa platsen där andra fortfarande befinner sig i början av sin resa.

För vem blir nästa Thomas Stenström om de små scenerna försvinner?

Kanske stod den personen i publiken på Pustervik igår kväll?

Eller så står han eller hon på scenen där nästa vecka. 

Konserten då?

Den är lång, evighetslång, över 2,5h. 

Man ska uppleva det här bandet precis så här, för det här bandet är likt husbandet på Stone Pony ett one of a kind, Theo, Paulina, Gabriel, Erik & Rasmus är som vilket inoljat maskineri som helst utan att bli på något sätt tråkigt, bara imponerande, bara med otrolig spelglädje hela vägen. 

Sarah Klang gästar på ett sätt som bara Sarah Klang kan göra i Springsteens Atlantic City. 

Tomas heller en flaska vatten över sig, svettas, mycket, får byta kapseln på SM58án sångmick för att kunna fortsätta, är på kravallstaketet, är på förstärkaren och bandet får en efterlängtad drickapaus till tonerna av att publiken håller bpm och sången i liv i megahiten andas in, andas ut. 

Publiken exploderar i Hej Hallå, och skrållar GBG, GBG i de avslutande Göteborg, och vackra nätterna. 

GÅ INTE HEM NU, DETTA KAN VARA DIN SISTA SOMMARKVÄLL!

Va rädda om det här stället, ni kommer fatta det först när det är borta, så var rädda om det!

De 900 personerna som går ut i natten vid Järntorget kommer prata om den här spelningen som ett före & efter. 900 personer fick uppleva en kväll att minnas, men likt alla legendariska spelningar så kommer 9000 personer kommer prata om det som om de var där. 

Så bra är Tomas & bandet på rockklubb. 

Text: Jonas Gallneby