KRÖNIKA: En solklar femma – när blev vi så jävla besatta av att betygsätta kultur?

Publicerad: 20 november 2026 av Niklas Kristiansen

Jag såg den rumänsk-norska filmen Fjord och utbrast att det var en solklar femma. Ingen protesterade. Ingen frågade varför. Alla höll med. Och plötsligt började jag undra när vi slutade prata om kultur och började prata om dess betyg.

Jag såg Fjord igår. En rumänsk-norsk film som uppenbarligen hade bestämt sig för att göra någonting med mig. När eftertexterna rullade var jag inte särskilt svårövertalad. Det här var en solklar femma av fem. Jag sa det högt också. Med den där självsäkerheten som annars brukar vara reserverad för människor som precis har upptäckt att de har rätt i en diskussion på internet.

Ingen protesterade. Ingen frågade varför. De som redan hade sett filmen höll med. De som inte hade sett den fick uppmaningen att springa till biografen.

Missa inga musiknyheter

Få exklusiva intervjuer, festivalnytt och koll på de stora släppen. Vi ger dig musiken, direkt i inkorgen.

En solklar femma.

Samtalet var i princip över innan det hade börjat.

Och det är här jag måste erkänna att jag själv är en del av problemet. Jag är nämligen precis den sortens människa jag nu tänker klaga på. Jag skriver om musik, recenserar skivor, sätter betyg och har förmodligen någon gång i mitt liv använt uttrycket ”en solklar åtta” utan att någon har hotat att ta ifrån mig tangentbordet. Jag har suttit och vägt mellan en sjua och en åtta som om jag vore ordförande i någon internationell kommitté för kulturell rättvisa.

Det är nästan så att jag borde få betyg på mitt eget betygssättande. En svag trea, kanske.

Men när blev vi så här?

Det räcker numera knappt att säga att man älskar en skiva. Man måste också kunna redogöra för dess numeriska värde. En ny platta kommer ut och innan någon hunnit lyssna ordentligt har diskussionen redan börjat: är det en åtta eller en nia? Är det verkligen ett mästerverk? Är den bättre än föregångaren? Och om den får en sjua, betyder det att artisten har tappat det?

Vi har förvandlat musiklyssnandet till någon sorts börshandel där varje nytt album ska värderas, jämföras och placeras i ett excelark över mänskliga känslor.

På konserter är det inte bättre. Någon kommer hem från en spelning och säger att det var en åtta av tio. Som om man just varit på en restaurang och recenserat temperaturen på potatisgratängen. Vad hände med att komma hem och säga att man inte kunde sluta tänka på konserten? Att basen fortfarande satt kvar i bröstkorgen dagen efter? Att man för en kort stund glömde bort att man hade ett jobb att gå till på måndagen?

Det är förstås inget fel på att tycka saker. Det är hela poängen med kulturkritik. Men jag börjar undra om vi har blivit så upptagna av att värdera upplevelser att vi glömmer bort att beskriva dem.

En femma av fem. Vad betyder det egentligen?

Är det en film som är tekniskt fulländad? Ett album där varje låt sitter? En konsert som förändrar ens liv? Eller är det ett verk som råkar träffa en människa vid precis rätt tidpunkt, när livet är lite skört och man är mottaglig för precis den där gitarrslingan, den där textraden eller den där scenen?

Kan en skiva vara en femma trots att den är ojämn? Kan en konsert vara fullständigt livsomvälvande trots att ljudet är uselt? Kan en film vara ett mästerverk för dig och fullständigt obegriplig för mig?

Självklart.

Det är ju det som är så fantastiskt med konst. Den låter sig inte alltid fångas av ett betyg. Den är subjektiv, motsägelsefull och ibland fullständigt irrationell. Den kan följa med oss genom flera år av livet, dyka upp i huvudet på en promenad eller plötsligt få en gammal relation att kännas annorlunda. Det finns musik som inte ens var särskilt bra när man först hörde den, men som med tiden blivit en del av ens egen historia.

Försök sätta ett betyg på det.

Ändå har vi skapat ett språk där allting måste kunna sammanfattas. En solklar åtta. En fyra av fem. En nia, minst. Vi säger det så ofta att det nästan låter som om vi har fått betalt per utdelad poäng.

Och det är inte bara vi som konsumerar kultur som har hamnat här. Kulturjournalistiken har varit med och byggt systemet. Vi har gjort betyget till en självklar del av recensionen, ibland till och med dess viktigaste beståndsdel. Läsaren scrollar förbi resonemanget och letar efter siffran längst ned. Sedan kan diskussionen börja.

Sveriges Radios beslut att införa betyg på kulturkritik är därför intressant av fler anledningar än själva förändringen. Nu ska också litteratur, teater, konst och musik in i ett system där upplevelser ska kunna sorteras från ett till fem. Det är en märklig ambition när man tänker på hur olika dessa konstformer faktiskt är. Som om en roman, en utställning och en konsert vore olika modeller av samma tvättmaskin.

Jag förstår argumentet. Betyg är tydliga, lättbegripliga och kan hjälpa publiken att hitta rätt. Det är inte svårt att förstå varför redaktioner gillar dem. De fungerar i rubriker, på sociala medier och i ett medielandskap där varje sekund av uppmärksamhet tycks vara en förhandling.

Men måste vi verkligen göra allt så enkelt?

Jag saknar ibland recensioner som vågar vara lite besvärliga. Texter som inte nödvändigtvis landar i ett entydigt omdöme, utan tillåter sig att vara motsägelsefulla. Jag vill läsa om ett album som recensenten både älskar och stör sig på. En film som lämnar fler frågor än svar. En konsert som kanske inte var särskilt bra, men som ändå betydde någonting.

Jag vill läsa människor som verkligen försöker formulera varför något berör dem. Inte bara hur mycket.

Och återigen: jag är inte oskyldig. Jag har själv delat ut betyg och kommer säkert att göra det igen. Det är bekvämt att kunna sammanfatta en upplevelse med en siffra. Det känns nästan professionellt. Man har lyssnat, analyserat, tänkt efter och sedan kommit fram till att det blev en åtta. Tack för mig, nästa skiva.

Men kanske är det just den bekvämligheten vi borde vara lite misstänksamma mot.

Jag vill inte förbjuda betyg. Jag vill inte heller att alla recensioner ska bli långa kärleksförklaringar utan kritisk blick. Jag vill bara att vi ska våga fundera över vad vi håller på att förlora när allt måste rangordnas.

Nästa gång jag ser en film som Fjord hoppas jag nästan att någon säger emot mig. Att någon frågar vad jag menar med en femma. Att vi börjar prata om scenerna, känslorna, det som inte riktigt går att förklara. Att någon tycker att jag har fel och att jag får försöka övertyga dem.

För det är väl ändå det kultur ska göra med oss? Få oss att prata, argumentera, känna och ibland ändra uppfattning.

Så ja, Fjord är fortfarande en solklar femma i min bok. Jag tänker inte ta tillbaka det. Men jag skulle hemskt gärna vilja prata lite mer om varför.

Och om någon ger nästa skiva en solklar åtta vill jag bara ställa en enkel fråga:

Okej. Men vad fan hörde du?