Moby är fortfarande mästare på att bygga världar

Text: Andreas Samuelsson

När Mobys monumentala singel ”Go” från det självbetitlade debutalbumet från 1992 sparkade in dörrarna till alla MTV-hushåll så var det inte bara ett bokslut över en på typiskt postmodernt vis ännu inte helt sprungen tid utan också ett alldeles fenomenalt förebådande om en fortsättning på just den där självrefererande kollage- och meta-estetiken. Om än i bitvis nya former. Debutsingeln som fick sin beskärda del musiktelevisions-snurr gånger tusenfald byggde på en sampling av ledmotivet till den samtida neo-surrealistiska succé-serien Twin Peaks. Torsdagens spelning på Way Out West kickstartades med riffpumpande käftsmällen ”Bodyrock” men glider sedan över i just ”Go” med tillhörande hyllning till vännen David Lynch.

Det fanns en vänskap här av en anledning och kopplingarna är många. Just fantastiken och vad som ibland nästan närmar sig magisk realism har varit en viktig beståndsdel hos Moby från start. Bändandet och tänjandet på redan befintliga beståndsdelar både estetiskt och i musiken i sig själv för att nå nya dimensioner och landskap. I den halvt surrealistiska dokumentärfilmen ”Moby Doc” intervjuas bland annat David Bowie och just David Lynch om sina med artisten gemensamma dragningar i de här sammanhangen.

En festival-spelning ger dock begränsat utrymme vad gäller att skapa ett magiskt rum och en twistad atmosfär. Way out west-scenernas belägenhet har dock – vilket Jamie XX så väl igår också beskrev – något speciellt. Trädens inramning och en tills synes alltid på något vis magiskt högre och klarare luft ger en speciell känsla av mottaglighet för det mer atmosfäriska. Klorofyll-vadderingen och det närmast trollska är också som gjort för mystik. Musik som i sig är skriven för just de där fantastiska och magiska rummen har också en unik kraft i sig själv och den breda repertoar som Way out west-publiken bjuds på kvällen till ära tar oss med på resor genom både tid, rum och vad det nu är (något måste det vara) som finns där emellan. Direkt efter ”Go” bjuds det på mer från den ljuva acid-eran. ”Next is the E” – även den från debutalbumet – har precis allt det vi älskar från den där tiden. 90-talets ljuva house-pianon och bigbeat-drivet dominerar. Vi minns Chemical Brothers och Aphex Twins tidiga ljudlandskap. 

Kvällens spelning bjuder i övrigt på en välblandad setlist från Mobys idag minst sagt gedigna repertoar. Tjugotre studioalbum har det blivit. Vi får de obligatoriska hitlåtarna. ”Natural blues” och gospelresorna i ”In this world” och dess likar. Smått, stort och gott från de senaste tjugo åren. Så åter till min personliga glädje tillbaka till 90-talet. Den majestätiska ”When it´s cold I´d like to die” från 95 med sin Brian Eno-doftande ambient-fond och Jacob Lusks ödesmättade och galet vackra stämma känns skräddarsytt för just det här tillfället. 

Sample-bygget och referens-estetiken har en egen dimension hos Moby och än mer under årets turné och i uttalanden generellt där hyllningarna till husgudar, vänner och inspirationskällor får ta rejält med plats. Insmugna Nirvana-riff, Bowie-pasticher (ordvalet till trots absolut motsatsen till diss) och Jane Goodall på helskärm. Den sistnämnda talar om sin vurm för veganism och sitt stöd till Mobys aktivism och engagemang gällande detsamma. Moby själv lyfter Way out west som en exemplarisk och föredömlig festival avseende de här aspekterna.

Fullträff är ett uttjatat ord i dessa sammanhang men det är vad som spontant ligger närmast till hands. Låtar, paketering (de expressionistiska bildkollagen som rullar känns födda på plats rakt ur scenen), väder, publik. Samt en Moby som verkligen känns som att han är i sitt esse där han rusar runt på scenen. Ena sekunden med elgitarren i handen och nästa bakom drumpads.    

Jag hade aldrig sett Moby live tidigare. Nu har jag det. Det var bra mycket bättre än jag hade anat.