Carly Rae Jepsen – E•MO•TION När jag testar att läsa texten till Run Away With Me på datorskärmen klingar den inte klarare än mycket annan listpop. Lyssnar jag på låten skiftar upplevelsen mot fullkomlig: Carly Rae Jepsen hoppar på ett saxofonintro och glider ut i en rörig känslostorm där man vill skippa festen och dra till ett tyst rum med den man sneglar mot. ”I found your lips… av David Winsnes
FKA twigs – M3LL155X Helt plötsligt, efter månader av lösa rykten om EP3, släppte FKA twigs en film på 16 minuter. Namnet var M3LL155X och den är för komplex för att kalla musikvideo, men är fem nya låtar på rad med tillhörande visualisering. Filmen berättar en historia om våld, hämnd och frigörelse. Tillsammans med musiken skapar det visuella en… av Olivia Nordell
Dr. Dre – Compton Efter tolv år av prestationsångest och kreativt limbo lät Dr. Dre med Detox andrasingel I Need A Doctor meddela att man kunde kyssa hans obeslutsamma arsle farväl. Han var tillbaka. Men – och det tycks alltid finnas ett men med Dr. Dre – åren gick och bara så sent som förra veckan fick vi veta… av Martin Kørra
HEALTH – DEATH MAGIC De som såg HEALTH live någonstans runt 2007 hade nog svårt att tänka sig att gruppen skulle röra sig ens en millimeter mot popmusikens gränsland. Men 2008 fick gruppen sin största hit, som inte var deras egen: Crystal Castles Crimewave, en remix av HEALTH-låten med samma namn, lyfte den smala noisegruppen, eller åtminstone deras namn,… av Erik Blohmé
Robyn & La Bagatelle Magique – Love Is Free Det är 20 år sedan Robyn som 16-åring slog igenom med Max Martin-skrivna Show Me Love och 17 år sedan rave förklarades vara ute till Elins förtret i Fucking Åmål, där samma låt gjorde ett lika starkt avtryck på filmen som Broder Daniels mer hippa soundtrack. Och nu när rave, som många vet, åter hamnat… av Rikard Berg
Titus Andronicus – The Most Lamentable Tragedy Efter den stora succén med The Monitor, ett fantastiskt 65-minuters konceptalbum om det amerikanska inbördeskriget med referenser till Titus Andronicus frontman Patrick Stickles egna personlighetskriser, valde bandet under 2013 att påbörja ett ännu större koncept – en rockopera. Att beskriva det som att försöka hoppa över en ribba för högt positionerad känns något rimligt, men… av John Jonsén
Lianne La Havas – Blood Amy, filmen om en av 2000-talets mest missförstådda talanger, hade nyligen premiär. Där berättas historien om en sanslöst begåvad jazzsångerska och musiker vars musikaliska gärning långsamt begravdes under skandalrapportering om drogmissbruk och stormiga kärleksförhållanden. När jag lyssnar på Blood kommer jag att tänka på Amy Winehouse och hennes öde. Lianne La Havas liknar en nutida, fungerande… av Noa Söderberg
Mas Ysa – Seraph Ger du dig i kast med en artist vars projektnamn är Mas Ysa, som dessutom beskriver sig själv som ”visual artist”, så är det inte helt orimligt att förvänta sig ett album bestående av loopad tvärflöjt över black metal-riff och valsång. Men Seraph är inte svår musik, alls. Det inledande titelspåret kan visserligen ge sken… av Erik Blohmé
Mac DeMarco – Another One Denna sommar har Mac DeMarco släppt nytt mer ofta än sällan. Åttonde juli gav han ut Some Other Ones, en samling instrumentala spår som lades upp för gratis nedladdning på hans Bandcamp, och nu i dagarna är det dags för hemmainspelade mini-LP:n Another Ones officiella release. Vad gäller sound har inte mycket förändrats sedan Salad… av Maja Björsne
Sleaford Mods – Key Markets När Sleaford Mods diskuterade Key Markets i en kort intervju med NME under den gångna våren, gav den experimentella postpunkduon två kommentarer om skivan som beskriver dess innehåll bättre än vad själva låtarna gör. Duons textförfattare och ansikte utåt, den 45-årige Jason Williamson, berättar att albumet centrerar kring ”the delusion of grandeur and the pointlessness… av John Jonsén
MS MR – How Does It Feel För två år sedan släppte New York-baserade duon MS MR sitt debutalbum Secondhand Rapture via Columbia Records och nu i juli kom uppföljaren How Does It Feel. Med ett sinne för att blanda genrer så som dark wave, indiepop och en del dansvänliga beats hittas den gemensamma faktorn i deras sound i sångerskan Lizzie Paplingers hesa… av Stella Mathioudaki
Wilco – Star Wars Wilco kan kännas som ett frustrerande band. Oavsett om det beror på experimentlusta eller ren trots så ger de sällan sina lyssnare vad de vill ha, utan gör oblygt vad de känner för i stunden. Fast kanske är det egentligen deras fanskara som är svår att tillfredsställa: det blir lätt så när ett band rör… av Erik Blohmé