Ratatat – Magnifique Det har gått fem år sedan Ratatat släppte LP4. På ett sätt märks det: bandet har delvis gått ifrån sin tidigare mycket beatsbaserade instrumentala musik, till en skiva där melodierna ges mer plats. På ett annat sätt märks det inte: det är i grund och botten samma duo som sprängde sinnen till höger och vänster med… av Hugo Gerlach
Tame Impala – Currents I början av fjolåret släppte Tame Impala en cover på Michael Jacksons paranoida pärla Stranger in Moscow från 1996. Bandet tog ett märkbart kliv där: från debuten Innerspeakers bryska men perfekt balanserade uppväckning av 60-talets psykedeliska rock via uppföljaren Lonerisms flörtande med hänsynslöst medryckande groove och popmelodier, till att ingenjören Kevin Parker öppet visade var hans musikaliska blick… av David Winsnes
Years & Years – Communion Londons senaste radioplåga är tre pojkar med en förkärlek till svulstiga refränger som kallar sig för Years & Years. Med en uttalad beundran för artister som Radiohead och Jai Paul och en karriär som inleddes på det franska bolaget Kitsuné, som tidigare satt igång spännande karriärer för band som Hot Chip, Digitalism och Two Door… av Rikard Berg
Desaparecidos – Payola Sex månader innan Bright Eyes började etablera sig inom indiefolkscenen med Lifted or The Story Is in the Soil, Keep Your Ear to the Ground släppte Conor Obersts punkflörtande emoband Desaparecidos en skiva om att vara fattig, miserabel och missnöjd i det amerikanska förortslivet – Read Music/Speak Spanish. Kort efter att albumet släpptes började livet… av John Jonsén
Wolf Alice – My Love Is Cool I sällskap av Speedy Ortiz på andra sidan Atlanten har Londonbördiga Wolf Alice ägnat de senaste åren åt ett återupplivande av grungen. Kvartetten gick från folkduo till fulltaligt rockband 2012 och i deras händer har genren fått ett mer lättillgängligt och tuggummipoppigt skimmer. De två EP-släppen Blush och Creature Songs utgjorde två lovande men spretiga… av Nike Rydberg
Refused – Freedom När ett band som Refused har ett arv baserat på deras dödsförklaring är det fullt förståeligt om de blir kallade för hycklare vid en återförening. Just därför är en uppföljare till The Shape of Punk to Come det mest provocerande och djärva de kan göra. Som en konsekvens kanske det saboterar bandets egna arv, men… av John Jonsén
Fucked Up – Year of the Hare Sedan Fucked Up släppte det 72 minuter långa debutalbumet Hidden World under 2006 har de skrivit en modern rockopera, släppt så många singlar att inte ens deras två samlingsskivor lyckas täcka allt material och nästan varje år klämt ut progressiva punkrockkompositioner i samma anda som Rushs 2112, utan något tecken på att sakta ner. Dessa… av John Jonsén
Giorgio Moroder – Déjà Vu ”My name is Giovanni Giorgio, but everybody calls me Giorgio” Ungefär där och då, när den strofen dök upp i Daft Punks låt Giorgio by Moroder från 2013, var den okrönte discokungen Giorgio Moroder tillbaka. 74-åringen från Südtirol i Italien hade ägnat större delen av sin karriär åt att få folk att dansa, men det… av Filip Hiltmann
Joy – Glädjeflickan Efter att ha skrämt livet ur en fastighetsmäklare med Far & Son, stulit showen från Lorentz under Där dit vinden vänder där alla jantelagar bryts med avslutande textraderna ”spela korten rätt fast jag fick den sämsta handen / Joy är nåt som ingen annan är” och påstått att svensk hiphop får henne att tappa hjärnceller… av John Jonsén
Active Child – Mercy Det var ett tag sedan Active Child, eller Pat Grossi som han heter när han inte spelar harpa, senast släppte en fullängdare. Med 2011 års debutalbum You Are All I See etablerade han sig som en säregen och kraftfull artist, hand i hand med dream pop-kollegor som How to Dress Well och Purity Ring. Sedan… av Noa Söderberg
The Radio Dept. – Occupied Det var länge sedan Johan Duncanson gav intervjuer nu. Två år sedan, närmare bestämt, trots att bandet med råge överskridit sin lösa tidsplan för uppföljaren till Clinging to a Scheme och även släppt en mycket aktuell politisk singel i förra årets oväntade Death to Fascism. Det är en av de mer ytligt intressanta sakerna med hans band: att de… av David Winsnes
FFS – FFS Brittiska 00-talets mest indieklubbsvänliga pojkband, Franz Ferdinand, har alltid haft ett rätt uttryckslöst förhållningssätt till humor. Den har alltid funnits där i texterna, men Alex Kapranos likstela sångstil har hållit den under ytan av den medryckande dansrocken. Sparks däremot, visserligen amerikaner men också så brittiska i sitt uttryck som det bara går, har ända sedan… av Rikard Berg