Muse – Drones För nästan exakt tjugo år sedan lanserade Coca-Cola Company en ny sorts Coca-Cola, känd som New Coke. På grund av att läskkonsumenter i USA började föredra Pepsi, fick företaget total panik och bestämde sig för att göra om hela receptet, vilket sedan bemöttes med skoningslöst hat från det amerikanska folket. Drycken de hade älskat och… av John Jonsén
Bob Hund – Dödliga klassiker 3 Bob Hund vet att tvekan dödar: ska du göra en låt baserad på en ordvits så banal som RockaBilligt så måste du göra det helhjärtat. Thomas Öbergs hängivna sång, där han pendlar mellan teatral spoken word och att vråla, ger ett helt psykotiskt intryck som fungerar väl mot de hetsande trummorna och den tätnande instrumentationen…. av Erik Blohmé
SOAK – Before We Forgot How to Dream Det första som slår mig gällande debutskivan av SOAK, eller Bridie Monds-Watson som hon egentligen heter, är den fantastiska produktionen. Hennes folkpopiga singer/songwriter kläs i en dynamisk skrud, ständigt i rörelse. Akustiska och elektriska gitarrer (som båda låter otroligt bra), slagverk, piano och stråkar samlas i en långsamt sjudande kittel. De ensamma gitarrerna utgör grunden,… av Noa Söderberg
Jamie xx – In Colour Redan när Jamie Smith tog steget utanför den trio som utgjort hans hem de senaste åren visade han upp en helt ny musikalisk sida. Tillsammans med soullegenden Gil-Scott Heron producerade han ett album där tropiska trummor fick vandra längs trumhinnorna tillsammans med en raspig och rökig soulstämma. Som medlem i hyllade The xx har han… av Redaktionen @ Festivalrykten
Florence + the Machine – How Big, How Blue, How Beautiful How Big, How Blue, How Beautiful är den tredje fullängdaren från Florence Welchs projekt Florence + the Machine. Hennes två första album skrevs och spelades in i en dimma under två års tid, något som avspeglades i musikens kompakta ljud. I vintras pratade hon med NME om albumet och tiden innan det och sa ”Something wasn’t quite… av Olivia Nordell
A$AP Rocky – At.Long.Last.A$AP I en intervju med GQ förklarar A$AP Rocky, också känd som Rakim Mayers, att han döptes efter ena halvan av den legendariska hiphop-duon Eric B. & Rakim och att han följaktligen ”was born for this shit”. This shit refererar till – får man anta – hiphopen och rappen och allt som hör därtill, men faktum… av Martin Kørra
Unknown Mortal Orchestra – Multi-Love Unknown Mortal Orchestra bildades som ett källarprojekt av exil-Nya Zeeländaren Ruban Nielson och var aldrig tänkt att bli mer än så. Efter två kritikerrosade album är det fortfarande ett källarprojekt, även om bandet expanderar i livesammanhang. Denna gång har Nielson lagt gitarren åt sidan för att istället utforska synthen, utan att egentligen låta särskilt synthig…. av Filip Hiltmann
Zhala – Zhala Som vi har väntat. Och längtat. Och väntat lite till. Hypen var ett faktum redan för tre år sedan, när Zhala, med singeln Slippin Around, tog sina första, långt ifrån stapplande, steg mot albumdebuten. Sedan dess har mycket hänt. I början av 2014 blev hon första utomstående artist att skriva på för Robyns skivbolag Konichiwa… av Maja Björsne
Torres – Sprinter När Torres albumdebuterade för drygt två år sedan var det många som var imponerade: med mycket små medel lyckades hennes träffsäkra lyrik och hänförande röst skapa kompositioner som kändes nästan orkestrala. På andragiven Sprinter är tonen lite annorlunda. Skivan inleds med Strange Hellos där Mackenzie Scotts säregna röst och en avlägsen gitarr långsamt bygger upp ljudbilden,… av Hugo Gerlach
Brandon Flowers – The Desired Effect En solokarriär brukar ofta vara ett dåligt karriärsval, så även för Brandon Flowers. Första soloalbumet Flamingo var oinspirerat och kändes som en tråkig förlängning på The Killers, bandet han frontat de senaste nio åren. Sedan kom Battle Born, The Killers sämsta album hittills som även bandet själva postumt hävdar inte borde ha fått se dagens… av Filip Hiltmann
Blanck Mass – Dumb Flesh Redan när ena halvan av Fuck Buttons, Benjamin John Powers, släppte sitt debutalbum under namnet Blanck Mass talade han om att nå fram till och behålla momentum, att låta musiken sticka iväg. Många liknade det självbetitlade verket från 2011 vid ett filmsoundtrack utan film och till skillnad mot många andra musiker tog Powers det som en komplimang. För The… av David Winsnes
Shamir – Ratchet Shamir Bailey, eller helt enkelt Shamir, har sedan han signats till stjärnskapande skivbolaget XL och släppt den krossande singeln On the Regular på kort tid blivit så omhuldad att det är ett under att han inte råkat ut för en smärre personlighetsklyvning (utöver den att han eventuellt är en mupp). En dag gick 20-åringen ut… av Rikard Berg