múm – Reeperbahn Festival, 28/9-2013 Jag står återigen på fjärde våningen i den nedlagda bunkern, Uebel & Gefährlich, strax norr om Reeperbahn-gatan i Hamburg. Skillnaden jämfört när jag var här två dagar tidigare för att se Born Ruffians är påtaglig. Det är mer folk, och stämningen är lite förvånande ganska livlig. I hissen står det en herre som förutom att… av Hugo Gerlach
MGMT – Cirkus, 29/9-2013 Om jag minns det hela rätt var det sommaren 2008, som varenda campingfest fick sig en extra kick av Andrew Vanwyngarden och Ben Goldwasser. Kids är fortfarande vad de flesta köper biljetter för, vilket märks ganska tydligt på Cirkus i Stockholm. Större delen av konserten har publiken åtagit sig en ställning med armarna i kors, det är… av Redaktionen @ Festivalrykten
A Place to Bury Strangers – Debaser Hornstulls Strand, 28/9-2013 Redan under andra låten slår A Place to Bury Strangers Jono MOFO sin bas i golvet. Vad som skulle kunna vara en effektfull encore händer tio minuter in i spelningen. Tio minuter efter det crowdsurfar han och vi har knappt ens blivit uppvärmda. Detta är något som ändå symboliserar hela APTBS musik och show –… av Olivia Nordell
Johnny Flynn – Reeperbahn Festival, 27/9-2013 Jag är tidigt på plats Fliegende Bauten, en stor teater som under festivalveckan agerar spelplats för flera av de lite större bokningarna. Anna von Hausswolff som spelar innan gör ett enastående jobb med att värma upp publiken, och ger möjlighet att insupa atmosfären i lokalen. Det är bord på dansgolvet, och lutningen gör att platserna… av Hugo Gerlach
Roosevelt – Reeperbahnfestival, 26/9-2013 Vi rapporterade tidigare i sommar om stjärnskottet Roosevelt, som med sin drömska Elliot frälste oss när den damp ner. På senare dagar har det även remixats, så det är med spänst i stegen jag traskar mot kvällens tredje spelning. Förutom Caribou har tysken också en del gemensamt med spanjorerna i Delorean, och då de senare… av Hugo Gerlach
Born Ruffians – Reeperbahnfestival, 26/9-2013 Vissa band skriver sitt bästa material efter ha spelat tillsammans i flera år, andra träffar helt rätt på debuten och lyckas sedan aldrig riktigt matcha det. Born Ruffians hör till den senare kategorin. Där debuten Red, Yelow & Blue är snyggt oslipad känns andragiven Say It som ett hopplöst försök att upprepa samma bedrift och… av Hugo Gerlach
65daysofstatic – Wild Light En gång i tiden spelade jag knatte- och så småningom juniorhockey. Våra matchentréer var exakt så här upphetsande: vi gick ut på rad i båset, tog av oss skridskoskydden och åkte ut på isen. Klubbens a-lag fick däremot äntra scenen genom ett enormt vikingahuvud under sina matcher. Spelarna började forsa fram ur ansiktets mun just… av David Winsnes
Holograms – Forever Det börjar bli tröttsamt nu, pratet om en nordisk punkvåg. Sekunder innan den skulle slå mig på käften tycks den ha krusat sig och försvunnit under mina fötter. Främst med Iceage i spetsen – men också Köpenhamnsscenen i helhet – har man inom de egna gränserna gett upphov till en punk revival med tydliga anor… av Martin Kørra
The Naked and Famous – In Rolling Waves Med ett sound som blandade svävande syntar, arenarocksrefränger och glättig pop var The Naked and Famous debutskiva Passive Me, Aggressive You helt rätt i sin tid. Delar av mig bearbetade fortfarande Cut Copys briljanta In Ghost Colours, M83s Saturdays=Youth och Handsome Furs Face Control. Det var i den bakgrunden jag tog avstamp, och det kändes… av Hugo Gerlach
Vulkano – Live Wild Die Free Vulkano består av Cissi Efraimsson och Lisa Pyk Wirström, två av medlemmarna i forna Those Dancing Days. Vilket i det här sammanhanget egentligen är totalt irrelevant eftersom Vulkanos musik inte på något sätt går att länka till Those Dancing Days, förutom när det gäller just medlemmarna. Med Vulkano har de helt lämnat skivbolag och på… av Olivia Nordell
Delorean – Apar Sommarvibbarna var många när de baleriska tongångerna smekte våra öron 2010, Subiza blev en sommarförälskelse. Dess lekfulla rytmer tog oss genom katalanska gränder halsandes Sangria. Den främsta skillnaden på uppföljaren Apar är att vi inte rör oss i samma hastighet, det där flörtiga drivet som fick oss att falla på direkten göms bakom snygga produktioner…. av Redaktionen @ Festivalrykten
Jacuzzi Boys – Jacuzzi Boys Det var tidigt 2012 när jag blev introducerad för Jacuzzi Boys och jag var i mitten av en turbulent garagerock-dyrkande era. En era då jag helhjärtat började uppskatta skräniga gitarrer och kass inspelningskvalitet. Över ett år har gått sedan No Season och Glazin’ frekvent strömmade ut ur mina högtalare och garagerockbanden som har hunnit slå… av Nicki S. Dar