Fuck Buttons – Kägelbanan, 14/11-2013 Jag minns året jag fyllde 18. Musiken hade sedan en tid tillbaka funnit mig, eller tvärtom. Jag var lite fast på en utbildning jag inte ville gå. En utbildning som efter studenten mest legat och skräpat någonstans. I stället flyttade jag till London och fattade, för somliga, tvivelaktiga beslut jag inte berättade om för mamma…. av Tobias Jakobsson
Yo La Tengo – Stockholm, 14/11 – 2013 Det råder ingen tvekan om att Yo La Tengo har sin grej. Tre riktigt trevliga människor som när 90-talet tog slut fortsatte mala på med sina alltid bra album, lagom för att inte tappa fans och för att bygga upp en kult kring sig själva. Ett oklanderligt indierockband som dessutom skaffat sig ett imponerande rykte… av Rikard Berg
Moonface – Julia With Blue Jeans On Varför, frågar jag mig själv, varför pratar vi inte mer om Spencer Krug? En jämförelsevis osjungen indielegend från andra sidan Atlanten som har pysslat med musik sedan 2000-talets början. Sedan dess har det blivit, beroende på hur man räknar, femton album och ett knippe EPs. Det kanske är en smula ointressant att kasta runt siffror,… av Hugo Gerlach
Daughter – Debaser Strand, 9/11-2013 Daughter har allt det stereotypiska av ett band med all ny hype alldeles färsk i ryggen. De är ödmjuka, storsinta, frågar oss varför vi är och ser dem på en lördagskväll när vi egentligen borde vara ute och klubba. Tackar efter nästan varje låt. Och växer markant musikaliskt för varje dag. Jag såg dem för… av Olivia Nordell
M.I.A. – Matangi Anledningen till att jag ser M.I.A. som en av vår tids absolut viktigaste artister är för att hon inte har några gränser på hur långt ut hon kan tänka sig att tänja den kreativa processen i att göra musik. Matangi tar vid där Maya slutade. Den extraordinära stilen och de starka ställningstagandena gör hennes musik… av Nicki S. Dar
Yamantaka // Sonic Titan – UZU Konstkollektivet Yamantaka // Sonic Titan arbetade förra året fram en musikformula som överskred såväl kultur- som nationsgränser. Man såg sitt asiatiska ursprung som en stor inspirationskälla och kombinerade det med såväl kanadensiska som europeiska influenser. Att genrebestämma deras verk är svårare sagt än gjort. Bandet döpte det själva till ”noh wave” – en sömlös mix… av Martin Kørra
Starfucker – Debaser Strand, 1/11-2013 Synen som möter mig när jag kommer in på Debaser Strand är ingen unik sådan. Det är tre män stående bakom sina syntar, med gitarrerna (eller basen) hängande runt halsen. Bakom dem, genom röken och motljuset, skymtar man också en trummis. Jag vet inte hur många gånger jag sett en liknande konstellationer, senast det hände… av Hugo Gerlach
Jagwar Ma – Iceland Airwaves, 30/10-2013 Under stora delar av 00-talet har den sommardoftande electropopen kommit att prägla ljudet av Australien. Band som Cut Copy, Miami Horror och Van She är bara några som förlängt sommaren de senaste åren med sina tropiska injektioner. Vad som nu sker är ett musikaliskt skifte där de främsta musikskatterna följer Tame Impalas utstakade fotspår. I… av Redaktionen @ Festivalrykten
Arcade Fire – Reflektor Arcade Fires snart tioåriga debutalbum Funeral skildrade som ur ett barns ögon en fördärvad värld där älskande möttes genom underjordiska tunnlar, där problematiska familjer föll isär (och deras grannar dansade på gatan i ljuset av polissirenerna) och inte minst landet Haiti. På låten med samma titel berättade multiinstrumentalisten Régine Chassagne växelvis på franska och engelska… av Nike Rydberg
Chvrches – Debaser Medis, 30/10-2013 De tre skottarna som är Chvrches – Lauren, Iain och Martin – har mottagit välförtjänta hyllningar världen över sedan debutsingeln The Mother We Share släpptes officiellt för mindre än ett år sedan. Albumet, The Bones of What You Believe dök upp först nu i september. Ett par minuter efter utsatt tid kliver de på framför… av Hugo Gerlach
Mark Lanegan – Stockholm, 27/10 – 2013 Med kavaj, långt hår och glasögon ser han i kväll ut som Jarvis Cocker, men låter som alltid som Tom Waits. Jag är långt ifrån den första att göra den röstmässiga jämförelsen, men där Waits är den galne sagoberättaren är Mark Lanegan snarare den eftertänksamme poeten. Med det sagt är det viktigt att poängtera att… av Rikard Berg
Best Coast – Fade Away Tre år har gått sedan Bethany Cosentino och Bobb Bruno gav ut debutalbumet Crazy for You under ett av vår tids mest passande bandnamn Best Coast. Med den kaliforniska stranden, sextiotalskörer och reverbgitarrer som ständig bakgrund berättade Cosentino om sitt trånande liv i soffan, bredvid telefonen han aldrig ringde till och med sin katt i famnen…. av Nike Rydberg