Kelela – Take Me Apart Take Me Apart är en orkester av olika element. Creditlistan rymmer namn som Arca och Romy från The xx, ljudbilden har drag av någon slags överjordiskhet men också intimitet, och listan av influenser är lång. I mitten står Kelela med sin klara, kompromisslösa röst och dirigerar allt till perfektion. Albumet börjar med garden uppe i… av Johanna Eliasson
Slaughter Beach, Dog – Birdie Få skulle nog ha invändningar mot att Philadelphia-baserade Modern Baseball var ett av flaggskeppsbanden för 10-talets emo revival-våg. De var lagom åtkomliga för att älskas av massorna, men också lagom indie för undergroundcred. Efter tre album och otaliga turnéer började dock framgångsreceptet att knaka i fogarna. När Brendan Lukens avstod från bandets Europaturné i början… av Jonathan Bonn
King Krule – The OOZ Archy Marshall är lite av en paradox. Samtidigt som han gömmer sig bakom ett av sina alias – denna gången är det King Krule som återvänt – blottar han sig själv totalt. Kanske är det den skyddande manteln, den påhittade karaktären, som gör att han vågar dra ur sig orden som gömmer sig allra längst… av Sofia Rönnkvist
Pale Honey – Devotion Vi gillar när musik känns upprorisk. De allra flesta av oss kommer aldrig att följa drömmen om att skita i exakt allt, så därför gillar vi när känslorna får utlopp på annat sätt. På sistone har det emellertid känts som att man i alltför stor utsträckning likställt resningarna med att, för att uttrycka det plumpt,… av Alice Dadgostar
Destroyer – ken Det har sagts om ken att den inte handlar om någonting. Det är exakt vad den handlar om. ”Come one, come all, dear revolutionary capitalists” gastar Dan Bejar på Sky’s Grey — ett inledningsvis akustiskt stycke lågtempomusik som målar de gråa skyarna över Thatchers arbetarbostäder anno 1985 — och delar genast med sig av en… av Martin Kørra
Rome Is Not a Town – It’s a Dare Det blåser postpunk-storm från Göteborg, och den tog sig ända till Thurston Moore som i maj nämnde Rome Is Not a Town som ett av fem underskattade band värda att hålla ögonen (öronen?) på. ”It’s sorta post-Riot grrl, post-No wave” säger han till NME och det är möjligt att Moore faller in i egen 90-talsnostalgi… av Moa Björkman
St. Vincent – MASSEDUCTION St. Vincent har gått från kultfenomen till kultledare. Hennes femte album är det femte steget i samma riktning – mot att bli större, utommänsklig, onåbar på sin tron. Åtminstone är det skenet som ges från MASSEDUCTION, där hon med versaler stavar ut hur det är att äntligen stå på toppen. Det må vara allt hon… av Rikard Berg
Nick Cave & the Bad Seeds – Stockholm, 18/10 – 2017 Nick Cave & the Bad Seeds har utan tvekan ökat i popularitet – för några år sedan trodde nog få att bandets apokalyptiska rockmusik någonsin skulle spelas på Globen. Bandets nyvunna publik beror i alla fall inte på albumen de släppt på sistone – subtilt briljanta men svåra och experimentella. Resultatet av Nick Caves och Warren Ellis allt mer… av Erik Blohmé
Alex Cameron – Forced Witness Omslaget till Forced Witness blir märkligare ju längre man tittar på det. Smartphone-fotografer som klöser sig fram genom persiennerna för att ta en bild på en kille i hopplöst daterade solbrillor, illa sittande turtleneck och axellång backslickfrisyr. En omslagsidé som hämtad ur den stilbildande mockumentaryn Spinal Tap – om filmen istället handlat om en avdankad new wave-one hit wonder som… av Erik Blohmé
Lorde – Stockholm, 17/10 – 2017 När Lordes nya album Melodrama kom ut var det inga tvivel om saken – detta var ett av årets bästa popalbum. Lägg till det faktum att hon även blivit känd för sin extrema scennärvaro och personliga dans så förstår vi att förväntningarna är höga hos publiken som infinner sig på Annexet i kväll. Som förband… av Sofia Rönnkvist
Lorentz – Lycka till Med Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser som starkast etablerade sig syskonparet Lorentz & Sakarias på allvar som hipstervärldens nya älsklingspojkar. Albumet reflekterade återblickar till barndomen – när Lorentz rymde hemifrån och hans mamma sa ”Lorre kom tillbaka” men han ville inte komma tillbaka när han hade Nike-loggan snaggad i nacken, boy – och… av Jon Egerlid
Kele Okereke – Fatherland Alltsedan Kele Okereke först testade vingarna som soloartist har de elektroniska elementen legat i fokus. När debutalbumet The Boxer släpptes 2010 framgick det mer än tydligt vem som varit den drivande kraften bakom Bloc Partys elektroniska experimenterande, först i mindre skala på 2007 års A Weekend in the City, och därefter fullt ut 2009, på… av Jonathan Bonn