Gorillaz – Stockholm, 6/11 – 2017 16 år har det tagit för det Damon Albarn– och Jamie Hewlett-ledda bandet Gorillaz att besöka Sverige. Och den som väntar på något gott väntar aldrig för länge – eller? En kan hoppas. Sju år fick vi vänta på uppföljaren till Plastic Beach för att i år få ett av årets största besvikelser i form… av Nikolas Berndt
Julien Baker – Turn Out the Lights Sedan debutalbumet 2015 har karriären gått spikrakt uppåt för 22-åriga Julien Baker. Hon har öppnat för storfavoriter som Belle & Sebastian och Paramore. Det hon gör är välproducerat. Det är älskvärt. Det är känslosamt, genomgående sorgligt på ett emobetonat sätt. Och på textfronten är hyllningarna totalt befogade. Bakers förmåga att förmedla nattsvarta känslor i linje… av Alice Dadgostar
The National – Stockholm, 5/11 – 2017 När The National gått på scenen inleder Matt Berninger med att säga att bandet spenderade all sin energi på gårdagens spelning och att det därför får bli ganska kort i kväll. Nervösa skratt följer – många verkar inte kunna avgöra om det är torr humor eller ett krasst påstående, men det förstnämnda ska lyckligtvis visa sig… av Erik Blohmé
Jungle – Pitchfork Paris, 3/11 – 2017 Grand Hall de la Villette är fylld till bredden när Jungle ska avsluta fredagens festival och med sin dansanta soul bana väg för den sista festen för dagen. De känns perfekt matchade till kvällens lineup som fokuserat på elektronisk pop, hiphop och experimentella uttryck – Jungles neosoul är i teorin den ultimata förlösande avslutningen. Förväntningarna ligger… av Olivia Nordell
The National – Stockholm, 4/11 – 2017 Innan den här spelningen gjorde vi det smått omöjliga i att summera The Nationals karriär. Sju album skulle kokas ned till bandets tio bästa ögonblick. Det är en känslomässig berg- och dalbana att staka sig genom Matt Berningers allt som oftast utblottande texter, men det är just den nakenheten som gör att de gång på gång… av Redaktionen @ Festivalrykten
Princess Nokia – Pitchfork Paris, 4/11 – 2017 Pitchfork Paris är helt redo för Princess Nokia när visselljuden från Tomboy ekar ut över Grande Hall de la Villette och dess enorma utrymme. En förväntantsfull klunga har samlats framför scenen och Destiny Frasqueri, som hon egentligen heter, vill ge dem allt. Det tunga beatet och medryckande textrader som ”My little titties and my fat… av Johanna Eliasson
Isaac Delusion – Pitchfork Paris, 3/11 – 2017 Det har inte varit en lätt väg hit. När en snabb nap förvandlades till en tvåtimmarsnap tvingade stressen oss att bryta sociala normer och äta pizza rätt ur kartongen gåendes på gatan. Uteserveringsvinet byttes ut mot en flaska vitt för 3 euro som vi efter ett kvarter insåg inte hade skruvkork. Efter tröttsamma försök att trycka… av Olivia Nordell
Kamasi Washinton – Pitchfork Paris, 3/11 – 2017 Kamasi Washington intar scenen på Pitchfork Paris som en uppenbarelse, strålande av livskraft. Han ser ut över publiken med en finurlig min, som om han misstänker att vi inte riktigt är förberedda på vad som komma skall. ”Y’all ready to have some fun?” säger han nästan retfullt, för vad som kommer därefter är inget annat… av Johanna Eliasson
John Maus – Screen Memories Enligt den excentriske teoretikern John Maus är pop en kapitalistisk råvara byggd av standardiserade former. Den placeras sedan in i undergenrer för att låta konsumenterna bygga en identitet kring falsk, algoritmbaserad valfrihet. Det kan låta skoningslöst för den gemene musiklyssnaren, men han kommer även med en lösning. För att hålla sig i kontrast till detta… av Moa Björkman
Kelela – Take Me Apart Take Me Apart är en orkester av olika element. Creditlistan rymmer namn som Arca och Romy från The xx, ljudbilden har drag av någon slags överjordiskhet men också intimitet, och listan av influenser är lång. I mitten står Kelela med sin klara, kompromisslösa röst och dirigerar allt till perfektion. Albumet börjar med garden uppe i… av Johanna Eliasson
Slaughter Beach, Dog – Birdie Få skulle nog ha invändningar mot att Philadelphia-baserade Modern Baseball var ett av flaggskeppsbanden för 10-talets emo revival-våg. De var lagom åtkomliga för att älskas av massorna, men också lagom indie för undergroundcred. Efter tre album och otaliga turnéer började dock framgångsreceptet att knaka i fogarna. När Brendan Lukens avstod från bandets Europaturné i början… av Jonathan Bonn
King Krule – The OOZ Archy Marshall är lite av en paradox. Samtidigt som han gömmer sig bakom ett av sina alias – denna gången är det King Krule som återvänt – blottar han sig själv totalt. Kanske är det den skyddande manteln, den påhittade karaktären, som gör att han vågar dra ur sig orden som gömmer sig allra längst… av Sofia Rönnkvist