Weaves – Weaves Bland sprakande gitarrer, dånande trummor och bräcklig sång gömmer sig Weaves. Deras debutalbum är som en omgång pantgömme – ibland jagar du dem, ibland jagar de dig och ibland gömmer ni er från omvärlden tillsammans. På Weaves ryms det mesta. I omgångar kan albumet kännes överbelastat med ljud, men till skillnad från många av sina… av Freja Wehrling
Blood Orange – Freetown Sound “If it’s not love, then it’s the bomb that will bring us together.” Morrissey har många gånger lekt med tanken på kemvapen och människor som agerar i sitt absoluta krisläge – hur vi under krig kan svetsas samman med våra nära och kära. I Lars von Triers Melancholia ser vi samma sak. En familj gömmer… av Rikard Berg
Flume – Skin Ingen kunde nog förutse den framgång som följde efter det självbetitlade albumet från 2012. Det var ett album som förenade genrer och som pekade ut framtiden. Med sina urbana produktioner fick albumet ett varmt mottagande, men det dröjde ett par år innan den stora massan uppfattade producenten Harley Edward Stretens storhet. Inför Skin är utgångsläget något… av Redaktionen @ Festivalrykten
The Avalanches – Wildflower För 16 år gick australiensiska The Avalanches loss i Melbournes skivlådor och snickrade ihop ett av det årtiondets främsta album. Since I Left You var ett samplingens mästerverk, byggt på ljudsnuttar valda med omsorg och finess. Ingen sampling var för udda för att inte kunna passa. Att kalla det för en resa må vara klyschigt,… av Filip Hiltmann
New Order – Roskilde, 2/7 – 2016 När såg du senast ett 40 år gammalt band göra en spelning som kändes motiverad? New Order bildades 1980, besökte Roskildefestivalen för första gången fyra år senare och alla som ser dem under årets upplaga borde kunna formulera ett svar på frågan. Ur askan efter Joy Division har New Order samlat på sig tillräckliga meriter för att kunna leva… av Nike Rydberg
A$AP Ferg – Bråvalla, 1/7 – 2016 Bråvallas andra festivaldag går nästan exklusivt i hiphopens tecken. Erik Lundin, Angel Haze, A$AP Ferg, Action Bronson, Abidaz och Macklemore & Ryan Lewis har allihop schemamässigt placerats på fredagen. Därmed blir det ett rimligt val för hungriga hiphopare som bara har råd med dagspass. Men trots det genremässigt koncentrerade schemat drabbas både Erik Lundin och Angel… av Martin Kørra
Tame Impala – Roskilde, 1/7 – 2016 Redan efter att Lonerism släpptes för fyra år sedan och Tame Impala bevisade att deras omorganisering av 60-talets vitala musikelement blev bandet ett av de mest lockande namnen du kan sätta på en festivalaffisch. Bandet drar nästan lika mycket folk på en spelning på en utpräglad rockfestival i Tyskland som på en med stadigt indiefokus. Med deras tredje utgivning,… av David Winsnes
M83 – Roskilde, 1/7 – 2016 Sedan jag började åka på Roskilde för omkring sex år sedan har festivalen haft en ganska normbrytande strategi för utplaceringen av sina artister. Det kan tyckas att det är självklart vilken scen en artist bör spela, men gapet mellan festivalens största och näst största är enorm. Så även om man fyller Tältduken arena till bristningsgränsen,… av Redaktionen @ Festivalrykten
The 1975 – Bråvalla, 30/6 – 2016 Precis när Adam Hann drar igång det underbart funkiga gitarriffet till Love Me, släntrar Matthew Healy in på scenen och fullbordar The 1975. Iklädd en helsvart mjukisoutfit som luktar lite gubbe ser Healy inte jätteredo ut för att ta över Bråvalla, men ändå utstrålar han någon slags ödmjuk dansextas. En extas som publiken alldeles snart… av Freja Wehrling
Whitney – Roskilde, 1/7 – 2016 Framför mig står ett par i 70-årsåldern. Kvinnan jublar, nynnar med och dansar, tar fram en öl i sin mans ryggsäck som de delar på. Ibland tittar de på varandra lite kort, utbyter något ord och ler, och någonstans i de rörelserna ligger det en självklarhet som antyder att de vet utan och innan vart de har varandra,… av David Winsnes
Neil Young + Promise of the Real – Roskilde, 1/7 – 2016 Det är lite oklart vad vi har att förvänta oss från Neil Young när har kliver på Orange-scenen ikväll, av förklarliga skäl. Efter att ha producerat musik flitigt sedan 60-talet och rört sig mellan många olika stilar och genrer riskerar varje given setlist att lämna ett stort antal lyssnare besvikna. Att vara ett Neil Young-fan… av Erik Blohmé
Kurt Vile – Open’er Festival, 1/7 – 2016 Kurt Vile spelar för musiken, inte för publiken. Bandet verkar ha samma ambition; hålögt stirrar basisten rakt fram, bakom keyboardet syns inte mer än en poplugg, och trots att framförandet håller musikalisk världsklass, absolut, är känslan man får en annan. Det finns ett motstånd riktat mot oss som lyssnar – ett kärleksfullt motstånd som når… av Maja Björsne