Thundercat – Way Out West, 11/8 – 2016 Stephen Bruner har hittills haft en spännande karriär. En av de första musikkonstellationer han varit del av var pojkbandet No Curfew, som hade en mindre hit i Tyskland när Bruner var blott 15 år gammal, för att senare dyka upp på scen tillsammans med bland andra trashbandet Suicidal Tendencies. Idag nämns Thundercat, många gånger i… av Johanna Eliasson
M83 – Way Out West, 11/8 – 2016 M83s elektroniska ljudmattor för allt som oftast tankarna till ändlösa sommarnätter och ensliga rymdlandskap. Det var därför många som reagerade på den orimligt tidiga speltiden som bandet fått: 16:25, i strålande solljus. I och med årets släpp Junk har Anthony Gonzalez visserligen tappat delar av den hajp han tidigare besuttit, men att han skulle få… av Filip Hiltmann
Panda Da Panda – Emmaboda, 30/7 – 2016 Redan när de första tonerna ljuder, knappt innan Panda Da Panda själv har kommit ut på scenen, skrålar publiken med till första låten. Emmaboda är så övertaggat att det är overkligt och framför skåningen blottar sig de kanske de bästa förutsättningarna han kan få. Med sig har artisten sina sedvanliga bågskyttar, DJ:s, masker och diverse… av Freja Wehrling
Dolores Haze – Emmaboda, 29/7 – 2016 Som ett av landets coolaste band och definitivt Emmabodas coolaste borde det vara packat framför Dolores Haze, utan plats för ett enda danssteg, men av någon outgrundlig anledning har kvartetten en publik som tyvärr måste beskrivas som blygsam i sin storlek. Kanske att resten av festivalen har bestämt sig för att punk inte är särskilt… av Freja Wehrling
Sigur Rós – Stockholm Music & Arts, 30/7 – 2016 Stockholmsfestivalen har äntligen hittat både hem och form. Från en utpekad vuxenfestival till en bredare, om än nischad skapelse. Och det märks, här finns broar mellan generationer, i en line-up som står ut som något av det mest intressanta vi sett på svensk mark på senare tid. I år handlar det inte bara om huvudakterna,… av Redaktionen @ Festivalrykten
bob hund – Emmaboda, 27/7 – 2016 För fem år sedan var det ingen tvekan om vilken festival som var bob hunds favorit – det var Emmaboda. ”Det är alltid en sådan familjär stämning och nära till publiken. Den kontakten är oerhört viktig. Sen är det inga flashiga backstageområden och sådant, man tar tillvara på det som musiken handlar om.” 2016 stämmer… av Rikard Berg
Hashish – Emmaboda, 27/7 – 2016 Så som namnet antyder är Hashish inte din vanliga dansmusik. Emmabodamusik, javisst, men bandet levererar snarare leviterande xylofonsolon än droppande basgångar. Framför allt förflyttar Hashish festivalbesökarna bort från Emmabodas neongröna skogar till Londons psykedeliascen från 60-talet. Med Fly öppnar de konserten för det 20-tal personer som står vid scenen. Ingen av parterna vet riktigt hur… av Freja Wehrling
Markoolio – Emmaboda, 27/7 – 2016 På bara några år har Emmaboda hunnit gå igenom en mängd olika metamorfosstadier – indiedröm, dancepunkens knytpunkt, en himmel för house- och trap-DJ:s däribland – men den minst väntade av alla är att festivalen skulle bli en plattform för halvplojiga millenieartister att få rättfärdigande. Förra året fick E-Type och Vengaboys samtliga festivalbesökare att börja överväga om… av John Jonsén
Shura – Nothing’s Real Shura lever i en egen värld, ett eget universum, eller ”Shuniverse”, som hon kallar det på sin hemsida. Ett gränsland, ett limbo mellan barndom och vuxenliv – i What Happened to Us? sammanfattat i sommarens kanske mest välformulerade textrad: ”I’m no child / But I don’t feel grown up”. Hon trampar runt i detta mellanrum likt… av Maja Björsne
Weaves – Weaves Bland sprakande gitarrer, dånande trummor och bräcklig sång gömmer sig Weaves. Deras debutalbum är som en omgång pantgömme – ibland jagar du dem, ibland jagar de dig och ibland gömmer ni er från omvärlden tillsammans. På Weaves ryms det mesta. I omgångar kan albumet kännes överbelastat med ljud, men till skillnad från många av sina… av Freja Wehrling
Blood Orange – Freetown Sound “If it’s not love, then it’s the bomb that will bring us together.” Morrissey har många gånger lekt med tanken på kemvapen och människor som agerar i sitt absoluta krisläge – hur vi under krig kan svetsas samman med våra nära och kära. I Lars von Triers Melancholia ser vi samma sak. En familj gömmer… av Rikard Berg
Flume – Skin Ingen kunde nog förutse den framgång som följde efter det självbetitlade albumet från 2012. Det var ett album som förenade genrer och som pekade ut framtiden. Med sina urbana produktioner fick albumet ett varmt mottagande, men det dröjde ett par år innan den stora massan uppfattade producenten Harley Edward Stretens storhet. Inför Skin är utgångsläget något… av Redaktionen @ Festivalrykten