Sudakistan – Where’s the Music?, 13/2 – 2016 Innan vi omfamnas av percussion skördad från de mörkaste delarna av den sydamerikanska djungeln introducerar Sudakistan sig genom en kort mening – ”välkommen till festen”. Det kanske kan tolkas som lite skämtsamt eller viktlöst, men det är inget mindre än ett dödsallvarligt statement. Inom några minuter har bandets psykedeliska rytmer spridit sig som ett virus… av John Jonsén
El Guincho – Hiperasia Sex år sedan senaste albumet har El Guincho nu skakat om uppbyggnaden av sin musik rejält. Sedan vi hörde från honom sist har han bland annat hunnit arbeta med Björk och dessutom tagit till sig ett projekt fokuserat på elektronisk musik, Trances. Nu har den piña colada-doftande solstolspopen hos El Guincho från förr fått ge… av Johanna Eliasson
Sabina Ddumba – Where’s the Music?, 12/2 – 2016 Tensta Gospel Choir är en plantskola utan dess like. Den 56 personer stora kören, som sjunger på allt från lokala gudstjänster till fotbolls-EM, har fostrat en imponerande rad artister: Lykke Li, Mapei och Zhala, för att nämna några. Det senaste tillskottet i den skaran är Sabina Ddumba. I kölvattnet av kompisen Seinabo Sey (också hon… av Noa Söderberg
Psykofant – Where’s the Music?, 12/2 – 2016 Vem vare som bokade? Ett punkband på en branschfestival, ett Psykofant i Norrköping, blir som att försöka förklara ett internskämt för en utomstående. Hur tar man sig an Stockholmskvintetten utan att, till exempel, förstå rolighetsdimensionerna i Baba Sonic? Popklubben nämns nämligen i två av de sex låtarna på Hinsides – debut-EP:n från i höstas, där… av Nike Rydberg
Pale Honey – Where’s the Music?, 12/2 – 2016 Det finns någonting heligt med avskalad och renrasig rock. Att inte vara djupt investerad i subgenrer och diverse komplikationer för att göra ens material fylligare. Death From Above 1979 och The White Stripes är just därför helgon inom denna ädla konst, där bandens fokus enbart ligger på att skapa en så perfekt låtstruktur som möjligt… av John Jonsén
Mass Gothic – Mass Gothic Singlarna från Mass Gothics debutskiva är och förblir lysanade: Every Night You’ve Got to Save Me är en pigg poplåt där The Smiths möter amerikansk indierock och Nice Night med sina svällande sludge-gitarrer placerade i låtens kärna är precis så genreöverskridande som skivans marknadsföringsmaterial antyder. Och visst finns variation och en vilja att experimentera på… av Erik Blohmé
Viagra Boys – Where’s the Music?, 12/2 – 2016 Viagra Boys musik präglas av självhat. Bandnamnet är en blinkning till ”den misslyckade mannen i dagens samhälle” och hela tiden vrålas erkännanden om det egna svineriet fram: de får inte upp den för att de har knarkat för mycket, de dricker så mycket att de inte minns någonting och konsumerar droger som verkligen inte var… av Noa Söderberg
Hey Elbow – Where’s the Music?, 11/2 – 2016 Om mängden genremässiga drag hos ett band skulle mätas i länders storlek blir Sex Pistols lika stort som Island, Chelsea Wolfe skulle fylla ungefär hela Australien – och Hey Elbow skulle representeras av Ryssland. Konsten att lyckas balansera så många olika stilistiska uttryck utan att starta ett inbördeskrig av genrer är svårhanterat, men Malmötrion visade… av John Jonsén
Kristian Anttila – Rum 4, avd. 81 Förra decenniet var Kristian Anttilas decennium. Han var tjugo-nånting förkroppsligad, drömde om att vara en svensk Paul Weller och var med sina tre studioalbum inte långt ifrån. Vill ha dig var på allas läppar och han var inte sen att kyssa tillbaka. “Rövarliv”, som han nu själv kallar det. Under denna tid levde Anttilas musik… av Rikard Berg
Anna von Hausswolff – Uppsala, 7/2 – 2016 På bara tre album har Anna von Hausswolff rört sig en enorm bit från det lilla till det stora, från det intima till det grandiosa. På debuten 2010 uttryckte hon sig med pianobaserade låtar och nu har dundrande bassyntar, svirrande gitarrmattor, resoluta trummor och tunga orgeltoner tagit så mycket plats att själva strukturen är ändrad… av Rikard Berg
Daughter – Stockholm, 5/2 – 2016 Publiken älskar Daughter och Daughter älskar publiken: biljetterna är slutsålda, applåderna och hurraropen får frontpersonen Elena Tonra att skruva på sig och le smickrat. Frontperson är kanske ett för starkt ord, för ingen av de som står på scenen verkar vara särskilt intresserade av att stå alltför nära scenkanten; möjligtvis förutom gitarristen som gungar upp… av Erik Blohmé
Tame Impala – Stockholm, 5/2 – 2015 Australiensiska Tame Impala har i och med sina två senaste album gått ifrån lovande hajp till ett av dagens högst ansedda band. Det är även först nu som bandet lyckas axla rollen som det band de har blivit – ett band som inte längre spelar små klubbar, utan på stora festivalscener och semi-arenor. Att kvällens… av Filip Hiltmann