Suede – Night Thoughts Under 90-talet var Suede ett av Storbritanniens största band. Däremot var de aldrig riktigt representativa för det britpopfack som de för det mesta sorterades in i. Ladskulturen, brittisk vardagsrealism och gröna parkas var aldrig något bandet kunde relatera till. Suede definierades snarare av en förkärlek för svulstig glamrock, en fascination för det androgyna och innovativt… av Filip Hiltmann
Angel Haze – Stockholm, 22/1 – 2016 Angel Hazes styrka bor i tillfällena då hen tar i som allra mest. När hen snarare skriker ut frustrationerna än rappar dem samtidigt som producenten TK Kayembes basbeats får allt överflödigt fett på publikens kroppar att dallra. Orden Angel har att förmedla får en ny mening på scen, där de kommer fram så mycket kraftfullare… av Johanna Eliasson
Chairlift – Moth När Ch-Ching damp ner i oktober var det nästan som att Chairlift hade vänts ut och in från det gulliga band vi hörde i reklamen för iPod Nano för åtta år sedan. Då var de en symbol för det spralliga och urbana som skulle driva de färgglada musikspelarna ner i var persons ficka. Nu är… av Rikard Berg
Fat White Family – Songs for Our Mothers När Fat White Family spelar live visar de upp sin musik från dess absolut bästa sida. Med instrument som ser ut att vara köpta på loppis och en livslust som verkar ligga stadigt någonstans runt noll blixtrar ändå en kraftig puls som elektricitet genom bandet och deras publik: det är självdestruktion som tidsfördriv, syfte och… av Erik Blohmé
Jesu/Sun Kil Moon – Jesu/Sun Kil Moon Att skriva om det privata på ett explicit sätt är en ständigt återkommande företeelse inom konsten. Vissa döljer sitt innersta i metaforer, andra väljer att inte behandla det alls och skriva om annat istället. En personlig vinkling på sitt skapande brukar ofta anses som något som är autentiskt, och därför uppmuntras. Mark Kozelek har alltid… av Filip Hiltmann
Savages – Adore Life Savages kommer alltid med tydliga instruktioner. På de tidiga spelningarna satte de upp lappar om mobilförbud i publiken, debutalbumets omslag bar ett manifest, medan titeln var en auktoritär uppmaning i sig – Silence Yourself. ”The world is with me, and you’re coming for a ride” sjöng Jehnny Beth medan hon ledsagade lyssnaren som en karismatisk… av Nike Rydberg
Ty Segall – Emotional Mugger Ty Segall finner du ofta i ett landskap av rivande gitarrer och lo-fi. Det är där han känner sig mest hemma och det är inte sällan som material ges ut i just denna anda. Förra gången vi hörde honom var så sent som i november 2015 på nyutgåvan av Ty Rex där han tolkar T.Rex, men… av Freja Wehrling
Little Jinder – Göteborg, 15/1 – 2016 Vad är egentligen nyckeln till framgång? Är det provocerande textrader som vågar utmana samhällets normer? Är det en snygg och charmerande frontperson? Är det en specifik agenda som får människor ovanligt engagerade? Det krävs säkert tusen doktorsavhandlingar, om inte mer, för att komma fram till ett rättfärdigat svar – men alla som befann sig på… av John Jonsén
Little Jinder – Allting suger Little Jinder börjar allt mer framstå som en betydligt avigare och mer oberäknelig version av Melissa Horn. Där Horn sjunger om saker som rinner ut i sanden och liknar kärlek vid destruktiv blues beskriver Jinder förhållanden som fuckade och hur hon låtsas gilla trance för att tilltala någon hon gillar. Det, och att hon blandar charmig 80-talspop med nutida… av David Winsnes
Daughter – Not to Disappear Det är i princip omöjligt att skriva om hur Daughter känns. Det är som att de har satt ton och ord på varje stadie av en förälskelse eller en depression i sina tidigare släpp, samlat varje människa med det minsta lilla mentala bagage runt Elena Tonras röst som om den vore en fast punkt i… av Olivia Nordell
Hinds – Leave Me Alone När du vaknar lyser solen in genom det lite väl otvättade fönstret. Du tar på dig din finaste keps och skjorta, båda lika färgglada och mönstrade, och går ut i värmen. Dagen är planerad men ändå spontan: du ska bara ha det gött med dina vänner. Ni dricker blaskigt vin i en park och äter… av Noa Söderberg
David Bowie – ★ Han har blivit galen. När ★-maskineriet först rullade igång med en 10 minuter lång musikvideo föreställandes David Bowie själv deltagande i ockulta scener (en video-serie som sedan fortsatt med samma bandageinlindade karaktär—bland annat inlagd på ett mentalsjukhus) var det den enda tanken som kändes rimlig. De 70-talsminnande självhyllningslåtarna från The Next Day var som bortblåsta, istället… av Martin Kørra