Rihanna – ANTI I oktober 2015 presenterade en av våra största popstjärnor såväl titel som artwork för sitt åttonde studioalbum. På ett galleri i Los Angeles ställdes stora tavlor ut, föreställande ett Banksy-liknande verk, som skulle få representera det nya albumet. Det fanns gott om symbolik att gotta sig i och den blodröda färgen i kombination med den… av Amel Suljevic
Porches – Pool Aaron Maine börjar mer och mer påminna om en galen vetenskapsman. Till skillnad från flickvännen Frankie Cosmos, som har drygt 50 album av varierande ambitionsnivå bakom sig, behandlar han Porches musik med pedantisk omsorg. Pool är uppföljaren till 2013 års otroliga debut Slow Dance in the Cosmos, och sedan dess har Porches börjat anta formen av… av Nike Rydberg
Sunflower Bean – Human Ceremony Tycker du att du har en ohälsosam romantisering till det sena 60-talet? Dagdrömmer du om att knarka med The Velvet Underground? Anser du att Tame Impala är det bästa som har hänt sedan The Doors? Tycker du att indierock har alldeles för lite fuzzpedaler idag? Det är okej, för Sunflower Bean kämpar med precis samma… av John Jonsén
Wet – Don’t You Innan Romeo hittar sin Juliet i Shakespeares klassiska verk är han desperat, obesvarat förälskad i en stum karaktär vid namn Rosaline. Rosaline bryter ner honom till småbitar men förbereder honom på samma sätt inför Den Äkta Kärleken med Juliet. Hon är på många sätt en språngbräda – för historien att börja och för Romeo att… av Olivia Nordell
Behemoth – Stockholm, 31/1 – 2016 Efter att Abbath värmt upp publiken ordentligt ställer funktionärerna fram ett par extravaganta mikrofonstativ och tänder så mycket rökelse att lukten snabbt sätter sig i hela lokalen. Det är ett altare som byggs upp, för nu förbereds en mässa tillägnad världens mest omtalade fallna ängel. Behemoth kommer in med facklor och ställer sig i formation… av Erik Blohmé
DIIV – Is the Is Are Trots färgskillnaden mellan den gråa shoegazen där distade basar smälter samman med apatiska körstämmor och den rosa svävande popen där plinkande gitarrer regerar, bildar DIIV en vacker nyans. Bandet är en slags hybrid mellan två musikstilar och de får det att fungera. För trots att bandet gör Brooklyn-baserad gitarrpop som så många andra, lyckas DIIV… av Freja Wehrling
Your Friend – Gumption Att lyssna på Gumption är som att sväva i rymden tillsammans med ensamma meteoriter på väg för att utforska oändligheten. Albumet får en att känna sig så oändligt ensam, men tröstar också i vetskapen om att man inte är det. Your Friend är din vän och hon känner också såhär. Tillsammans med producenten Nicolas Vernhes… av Freja Wehrling
Money – Suicide Songs Suicide Songs känns som en novellfilm regisserad av den brittiska arbetarklasskildraren Ken Loach, eller möjligen av den samtida arvtagaren Clio Barnard. Den är precis som Moneys debutalbum The Shadow of Heaven regisserad från start till mål av frontmannen Jamie Lee; flyger över hans kvarter, cirkulerar hans romantiskt beskrivande tankar, öppnar locket till en värld med… av David Winsnes
Cross Record – Wabi-Sabi Den japanska estetiken wabi-sabi brukar för oinvigda sammanfattas i tre ord; imperfektion, flyktighet och ofullständighet. Med ursprung i den zenbuddistiska filosofin blir skavankerna en skönhet i sig själva och det blir i sin ödmjukhet något väldigt vackert. Rustik och stillhet samsas med rymd och föränderlighet. Cross Records andra album med samma namn genomsyras av wabi-sabis… av Johanna Eliasson
Llojd – Jag kommer älska mitt liv snart Under de senaste åren har Kalmarduon Llojd gett ifrån sig popsinglar fulla med sol och soul, där var och varannan låt hade fungerat utmärkt som soundtrack till en stadspromenad mitt under den svenska högsommaren. När debutalbumet till slut landar är det lite som är nytt: större delen av materialet har vi hört tidigare, och de… av Hugo Gerlach
Sia – This Is Acting Att lyssna på Sia är att dyka ned i ett destillat av samtida kommersiell popmusik. Listan på artister hon skrivit åt kan göras lång; Rihanna, Adele, Beyoncé, Carly Rae Jepsen, David Guetta och Katy Perry är några av dem. I intervjuer berättar hon om ett funktionalistiskt och närapå cyniskt sätt att se på popskapande. När… av Noa Söderberg
Bloc Party – Hymns Något som Bloc Party brunnit för sedan Silent Alarm är att konstant provocera med sin musik. De hade hur enkelt som helst kunnat rida på vågen av frälsta indiehjärtan världen över och mjölka ur hur många skivor som helst med samma dansanta och poppiga sound resten av sin karriär. Men så fungerar inte Bloc Party… av John Jonsén