Mac DeMarco – Göteborg, 23/9 – 2015 Mac DeMarco bär alltid sina ytterligheter på utsidan. Livebandet (som verkar ha dykt upp med intentionen om att ha lite, lite roligare än publiken) förstärker bara de sidorna av honom. Kemin dem sinsemellan är nästan för lik den i ens eget kompisgäng och skvallrar kanske lite grann om hur Mac DeMarco blivit så otroligt stor… av Martin Kørra
Battles – La Di Da Di Aldrig har väl Battles låtit lika mycket som Battles. Det New York-baserade experimentella rockbandet har skalat bort alla överflödiga element och bara lämnat själva stommen kvar. Feature-artisterna är helt borta, faktum är att ingen sång förkommer på albumet överhuvudtaget. Hitpotentialen är totalt obefintlig. Den här gången handlar det om helheten, inte enskilda låtar. Stilistiskt så… av Erik Blohmé
Ryan Adams – 1989 Nyckeln till en bra cover ligger i att göra den till sin egen; att omtolka den, låta någon annans ord bli ens egna. Ryan Adams har tolkat om låtar förr, men aldrig tidigare har han känts så emotionellt fäst vid något han inte själv skrivit. Den som tror att detta bara är en kul PR-gimmick… av Filip Hiltmann
YAST – My Dreams Did Finally Come True ”Alla är väl lite konflikträdda också. Vi är vänner sedan barnsben, därför säger man inte alltid vad man tycker medan man repar. Vi vill fortsätta vara kompisar”, säger YASTs basist Niklas Wennerstrand till Sydsvenskan i en intervju om deras nya skiva. Jag tycker om det citatet, jag hade nog tänkt likadant om jag hade haft ett band med… av David Winsnes
The Soft Moon – Göteborg, 17/9 – 2015 Normalt sett är en liten intim scen mycket mer givande för ett dansant postpunkband och dess publik. För musiker att kunna komma nära sina fans samtidigt som de kan dansa sig svettigare än på ett Zumba-pass skapar i slutändan bättre minnen för alla involverade, då besökarna kommer minnas kvällen som helgalen och bandet får en… av John Jonsén
FIDLAR – Too I en värld där alla band är förkroppsligade, där Crystal Castles är den långärmsbeprydda pastellgotharen med Tumblrs mobilapp i högsta hugg och My Chemical Romance är den svarthårige kajalexperten är FIDLAR den kaxiga tonåringen som aldrig någonsin slutar tjata om att röka gräs och dricka sprit. När de andra banden diskuterar helgens aktiviteter i form… av John Jonsén
Lana Del Rey – Honeymoon Inför att följa upp kritikerrosade Ultraviolence, som i sin tur följde upp storsäljande Born to Die, har Lana Del Rey haft allas ögon på sig. Slaviska fans som suger åt sig varje nyhet de får som om det vore vatten i öknen. Cyniska skeptiker som väntat ivrigt på en chans att en gång för alla… av Rikard Berg
Beirut – No No No Beiruts första album, Gulag Orkestar, släpptes när skapare Zach Condon bara var 19 år gammal. Tidigare hade han hoppat av skolan i New Mexico för att, som så många andra, hitta sig själv på andra sidan Atlanten i den delen av världen vi kallar Europa. När Zach efter fyra månader återvände hem var byxfickorna tomma… av Filip Hiltmann
Mattias Alkberg – Personer Mattias Alkberg sa nyligen i en intervju att han inte sysslar med nyskapande, att allt redan är gjort och att det inte finns något modernt med albumet Personer. Må så vara, men även om teknikerna och tongångarna känns igen så är de framställda ur en vinkel som känns helt ny, då den ständigt närvarande autotunen… av Erik Blohmé
Unknown Mortal Orchestra – Stockholm, 10/9 – 2015 Det var länge sen jag bevittnade ett så till bredden fyllt Debaser Strand. Kanske är det inte så konstigt, Unknown Mortal Orchestra har sedan sitt tredje album släpptes i maj gått från att mest vara en angelägenhet för inbitna psychfans till att nå en betydligt bredare publik. Det blir som extra påtagligt under Multi-Love, då… av Filip Hiltmann
Beach House – Depression Cherry Förra året nådde Beach House den punkt då de slutgiltigt vuxit ifrån sig själva. Efter ett decennium hade deras drömpop hunnit nå ut till allt större publiker och i förlängningen större arenor, där musikens intimitet kommit bort någonstans på vägen. Åtminstone var det så duon själva upplevde sitt 2014, för att genast slå slag i… av Nike Rydberg
The Libertines – Anthems for Doomed Youth Mellan 2002 och 2004 hade The Libertines en kort framgångssaga som omedelbart kom att skriva in dem i historieböckerna. Flera år före Arctic Monkeys ökända internetsuccé som fick dem att bli Storbritanniens mest omsnackade band redan innan skivkontraktet var påskrivet, var The Libertines en föregångare med att använda nätet för att bygga upp sina relationer… av Rikard Berg