Julia Holter – Have You in My Wilderness När Julia Holter i en intervju får frågan om huruvida hon specifikt tänkte på nedmonterandet av patriarkala strukturer när hon kastade om sina egna sångstrukturer är det inte helt igenom skrattretande (även om svaret så klart var nej). Holters musik är utstuderad och uttänkt musik. Hennes låtar har alltid haft intellektuella underströmningar, vilket kanske är… av Martin Kørra
Loney Dear – Göteborg, 27/9 – 2015 ”Det här är en påhittad spelning” säger Emil Svanängen, alias Loney Dear, i första mellansnacket. Han står bredvid Emanuel Lundgren (till vardags ledare för poporkestern I’m From Barcelona), som sitter böjd över samplers och mixerbord. I kombination med en uppstående rödhårig frisyr får det honom att likna en smågalen syntprofessor. Emil är som vanligt omgärdad… av Noa Söderberg
Könsförrädare – End of History Onekligen var Curse All Law en viktig skiva som analyserade genusbehandling i media och patriarkala strukturer inom både samhälle och personliga relationer, men lyrikens ton på Könsförrädares debutskiva låg på en så aggressiv nivå att musiken inte riktigt kunde förmedla hela budskapet och blev förminskat någonstans i massan av Sleater-Kinney-influenserna. Vissa rader slog däremot hårdare… av John Jonsén
Kurt Vile – believe i’m going down Redan med singeln Pretty Pimpin fick vi besked om att Kurt Vile skulle befästa sin position på den alternativa rockscenen. Sex album in i karriären är det ingen som tvivlar, ingen som ångrar uppbrottet från Adam Granduciel och hans The War on Drugs. Det är lätt att med facit i hand konstatera, men framförallt för omvärlden… av Redaktionen @ Festivalrykten
New Order – Music Complete Det känns som ett smärre mirakel att Music Complete blev bra överhuvudtaget. Ett mysterium i samma kategori som den katolska förvandlingen från vin till kristi blod. Efter ett decennium av mediokra album, bergsäkra proklameringar om att New Order var slut på riktigt, menlösa sidoprojekt, och nu senast avhoppet av den legendariska grundande medlemmen Peter Hook,… av Erik Blohmé
Dungen – Allas sak Robin Pecknold, sångare i Fleet Foxes, brukar hävda att Dungen inte har gjort en enda dålig låt. Jag är villig att hålla med. Varje låt i Dungens diskografi är som ett litet mästerverk i sig där varenda ton representerar något som inte går att beskriva med ord. Och Gustav Ejstes har heller aldrig försökt. Till… av Filip Hiltmann
Disclosure – Caracal När jag visar Disclosure för mina inte så musikintresserade vänner säger flera av dem att det låter som att gå in på Monki. Som den där urbana och enerverande loungemusiken som ska få en att handla ännu ett par strumpor med hamburgarmotiv. Det är kanske inte en helt lyckad jämförelse. Även mer professionella tyckare har… av Noa Söderberg
Metric – Pagans in Vegas Det fanns en gång då Metrics frontperson Emily Haines skrev politiska och insiktsfulla texter med en nypa humor om den kanadensiska motsvarigheten till Svensson-livet, Irak-kriget och antikapitalism medan hon kunde leverera dem på ett vilt och nonchalant vis. Just därför agerade hon inspirationskälla till seriekaraktären Envy Adams, ex-flickvännen tillhörande den baslirande karatemästaren Scott Pilgrim. Bortsett… av John Jonsén
The World Is a Beautiful Place & I Am No Longer Afraid to Die – Harmlessness Man försöker fatta vem man är. Vad man gör. Man har bra dagar där färger är starkare, detaljer tydligare, personer vänligare. Man har dåliga dagar och slutar notera. Man försöker navigera med en opålitlig kompass. Man hamnar rätt. Ibland fel. Man träffar människor man älskar och man slutar älska människor. Man är ensam i livet tillsammans med alla andra och däri ska… av David Winsnes
Mac DeMarco – Göteborg, 23/9 – 2015 Mac DeMarco bär alltid sina ytterligheter på utsidan. Livebandet (som verkar ha dykt upp med intentionen om att ha lite, lite roligare än publiken) förstärker bara de sidorna av honom. Kemin dem sinsemellan är nästan för lik den i ens eget kompisgäng och skvallrar kanske lite grann om hur Mac DeMarco blivit så otroligt stor… av Martin Kørra
Battles – La Di Da Di Aldrig har väl Battles låtit lika mycket som Battles. Det New York-baserade experimentella rockbandet har skalat bort alla överflödiga element och bara lämnat själva stommen kvar. Feature-artisterna är helt borta, faktum är att ingen sång förkommer på albumet överhuvudtaget. Hitpotentialen är totalt obefintlig. Den här gången handlar det om helheten, inte enskilda låtar. Stilistiskt så… av Erik Blohmé
Ryan Adams – 1989 Nyckeln till en bra cover ligger i att göra den till sin egen; att omtolka den, låta någon annans ord bli ens egna. Ryan Adams har tolkat om låtar förr, men aldrig tidigare har han känts så emotionellt fäst vid något han inte själv skrivit. Den som tror att detta bara är en kul PR-gimmick… av Filip Hiltmann