5 Göteborgsband som borde spela på Way Out West

Begreppet Göteborgsband går nästan inte att hitta i årets lineup. Det som sedan mitten av 90-talet varit synonymt med skitiga gitarrer, byggt Göteborgs musikscen och varit en fackla i mörkret. 2018 är Terra definitionen av ett sådant band, sprunget ur staden och som garanterat skulle kunna skaka om en festivalpublik. Med samma frenesi som Hurula och snyggt byggda indieanthems. Levande, singeln som släpptes i år, är ett purfärskt bevis på att den musikscen som Göteborg associeras med inte bara är en deja vu.

Vad som tidigare gjorde Way Out West till en festival i världsklass var de opolerade pärlorna som med små affischtexter dök på Stay Out West-scenerna i Göteborgsnatten. På senare tid känns det som att dessa har börjat sina och i stället befinner sig där artister som redan har skapat sig ett namn. Inte för att det är något att klaga på, men det säger något om festivalens fingertoppskänsla när grupper som Wildhart befinner sig mitt i vaggan av allt detta och ändå inte finns på dess line-up. Det är synd. Musiken som Wildhart gör rör sig med ljuva syntslingor som både eggar upp och lugnar på samma gång. Senaste släppet Caught in a Fisheye är nästan ännu mer mystiskt än debuten och här samarbetar de dessutom med Nadia Nair i en ny riktning. Deras musik hade gjort sig utmärkt på nästan vilken scen som helst, för scenen i sig spelar nämligen ingen roll. När bandets musik väl ljuder så kommer hela publiken i stället ha förflyttat sig till det musiklandskap som gruppen skapar.

Ett av de band som vuxit sig större och längre bort från Göteborgs musikliv i år är Holy Now. När man skriver totalt trollbindande låtar som Feel It All är det inte mindre än rätt – men en av fördelarna med Way Out Wests storlek och roll som Sveriges största indieinstitution är att det aldrig går att växa sig större än den. Då spelar det ingen roll att man har sett samma band hundra gånger per kvartal på favoritklubben, för i festivaltappning som förband till något stort och hypat engelsktalande band på en fläskig scen kommer det alltid vara en helt annan känsla. Bara tanken av Holy Now mitt i natten på Bananpirens magasin som värmer upp oss inför exempelvis Superorganism eller Ariel Pink känns verkligen nervkittlande.

Att Göteborg som stad fått en egen hiphop-falang är tydligt – namn som Parham, Ikhana, Skander och Sammy & Johnny Bennett har gått från underground-kultur till spellistor. Kanske är Aden & Asmes neondränkta hiphop som flörtar mer med UK-scenen och akter som Lotto Boyz och Kojo Funds än något annat nästa namn att addera till listan. Miljontals streams senare är det fortfarande en gåta varför duon från Hammarkullen inte sprängt Bananpiren i bitar ännu?

Indiepopen har haft en del svackor under de senaste decennierna och när den återupplivar sig själv igen (vilket den alltid gör förr eller senare) är det ofta med en ny slags form. Självklart är det härligt med reformer, men ibland längtar en sig tillbaka till den förra guldåldern. Vita Bergen är ett av dem få banden som hela tiden tycks befinna sig i en balansgång i detta drama. På samma gång som Göteborgbandet levererar melodier vars bästa stunder tycks glänsa av en Hellströms-romantik så bringar de också något nytt till dansgolvet. Det senaste släppet Retriever var kanske inte lika direkt som debuten, men här har bandet vuxit och deras live-extas befattade sig väl under spelningen på Festival del Mar tidigare i sommar. På Way Out West finns redan deras publik framför scenerna och här har de dessutom chansen att vinna över dussintals förvirrade stockholmare till bästkusten. Att de borde bokas på någon scen, dag eller natt, känns nästan inte mer än rimligt.