Lista

Månadens bästa låtar – augusti 2018

Publicerad: 6 september 2018 av redaktionen
Foto: Idles / Pressbild

I augusti har vi klämt ur det sista av festivalsäsongen med Way Out West och Popaganda, till och med så mycket att vi kartlagt Stockholm och Göteborgs bästa ölhak för de som ville expandera sitt festivalande bortom områdena. Vi har även börjat uppmärksamma varje veckas bästa albumsläpp denna månad, med start från vecka 33. Recensionerna har sakta börjat skifta fokus från festivalspelningar till album, där augustiskivorna från IDLES och Foxing står för två av årets bästa släpp.

Augusti månads spellista innehåller låtar med Troye Sivan, The Goon Sax, Cloud Nothings, Mitski, Tirzah, boygenius, Robyn, Blood Orange, Västerbron, Kassia Klein, bland andra. Den hittar ni här.

  • Västerbron - Döda vinklar

    Text av John Jonsén

    Det ska erkännas att det funnits viss oro kring Västerbrons tredje album. Med en så pass oklanderlig diskografi känns det som att oddsen är för överväldigande för att Flyktbeteendevetskap skulle kunna mäta sig med sina föregångare. Det ska också erkännas att det är så fruktansvärt skönt att bli motbevisad. Första singeln Döda vinklar upprätthåller tanken om att inget svenskt band får en kasta sig på repeat-knappen snabbare än Västerbron. Längs refrängens guldpläterade ackordföljd så sjungs “Medicin / Alkohol / Det du har / Det tar jag” unisont av Peter Jonasson och Patrik Lange, möjligtvis ovetande om att de skrivit någonting så kolossalt fängslande och charmerande i sin simplicitet att de kommer mötas av ett stormande hav av allsång när den bemöts av en livepublik härnäst. Förmodligen vet de precis hur eggande Döda vinklar är, i egenskap av att vara ett av Sveriges mest felfria band.

  • Tirzah - Holding On

    Text av Nike Rydberg

    Londonartisten Tirzahs helt underbara debut är sprängfylld av I love yous, I’ll make you fine agains, All I want is yous… Som album känns hypermelankoliska/-romantiska Devotion mest som ett stetoskop på Tirzah Mastins hjärta, utan några försök till omskrivningar. I en intervju med Pitchfork berättar hon att sången ofta spelades in på första tagningen, och det hörs: även på Holding On, albumets klart mest robusta spår, låter hon rakt igenom instinktiv och som ett eko från Arthur Russells gamla experimentlåda. Som poplåt är Holding On i all sin enkelhet lika modern som tidlös – och, som av misstag, bland det vackraste vi hört i år.

  • Troye Sivan - Seventeen

    Text av Magnus Olsson

    Troye Sivan är inte bara en ny viktig popstjärna – han är redan en gayikon. Från youtuber till popidol har han fullkomligen blommat ut på nya fullängdaren Bloom, som i högsta grad handlar om att vara ung, hitta sig själv och sin egen identitet. Den Lorde-stöpta popen, hela albumets budskap och ton förpackas nästintill perfekt i den lena och inledande Seventeen.

  • IDLES - Never Fight a Man With a Perm

    Text av Moa Björkman

    Nu vet jag inte alls hur det är att vara man (något jag ej sörjer), men frågar en IDLES verkar det vara hårt, snävt och okänsligt som gäller. Hela Joy As an Act of Resistance. och i synnerhet Never Fight a Man With a Perm osar i blytung kritik mot en förväntad mansroll och en katarsis till en mer sårbar och vän sådan. De är trötta på ”Brylcreem, creatine, and a bag of cocaine” och bemöter eld med eld för en dröm om mjukhet. Säga vad man vill om principen: på albumet, som i vår recension fick ett nästan perfekt betyg av undertecknad, är det den bombastiska, kaosartade Never Fight a Man With a Perm som tar förstaplatsen.

  • Adrian Lux - Teenage Crime (Axel Boman Dub)

    Text av Hugo Gerlach

    Ett år innan Avicii släpper Levels och gör arenacentrerad progressiv house till den nya folkhemsmusiken gör Adrian Lux grovjobbet. Hans Teenage Crime dimper ner som en bomb där dess rosaskimrande textrader verkar tala direkt till alla oss vilsna 90-talister. Under en period så tonsätter den förfesterna, de första lagliga utgångarna och tunnelbaneresan hem. I Axel Bomans händer sjunker tempot och spårets transformeras till ett nostalgiskt dubmonster, där den i nedpitchad form nu än mer sentimentala sången får samsas med en mjuk och varm acidslinga. Lite som 2010 framstår nu: suddigt och stundtals kronologiskt oklart. Ändå vet Boman att det är inte de specifika tillfällena som spelar roll, utan vilka känslor minnena ger uttryck för – och dem fångar han perfekt.

Läs också