Lista

Månadens bästa låtar – september 2018

Publicerad: 4 oktober 2018 av redaktionen

September är första höstmånaden. Vi har accepterat det till fullo och har därför sett bland annat Deafheaven och Iceage de senaste veckorna. Vi gick och käkade på Kent-restaurangen Lilla Ego, för Kent = höst. Markus Krunegård är kanske mer vår än höst men han har ändå släppt en kanonfin popplatta (så klart!). Lite har vi drömt oss tillbaka till sommaren när vi pratade med stjärnskotten i The Blaze och bekantat oss med hemmaplanen när vi mötte Parham.

Annars har Robyn börjat droppa detaljer om kommande släpp, våra norrländska techno-favoriter Bottenvikens Silverkyrka presenterar nytt material och vi håller tummarna för att The Cure kommer till svensk (eller åtminstone nordisk) mark nästa sommar.

Spellistan för september innehåller låtar från Robyn, Vanligt Folk, Julia Holter, Shackleton, Yaeji, Christine and the Queens, Viagra Boys, Schacke och Linn-Koch Emmery. Välkuraterad som vanligt, med andra ord. Ni hittar den på Spotify här. 

  • Vanligt Folk - (O)Hambo

    Text av Hugo Gerlach

    Hambo är en klassisk svensk gammeldans i ¾-takt som växte fram ur polskan på sent 1800-tal. Vanligt Folks tagning på den heter (O)Hambo går i 6/4 och låter mer som om tyska EBM-legendarerna D.A.F. rökt kopiösa mängder cannabis i en psykotropisk feberdröm där de sedan lärt sig svenska. I deras fanatiska kyrka regerar avskalad minimal wave och dub, där korta svenska texter taktfast skanderas fram. Mässan är kort och intensiv, men framförallt bjuder Vanligt Folk på en upplevelse som är fullständigt unikt och makalöst trollbindande.

  • Robyn - Honey

    Text av Magnus Olsson

    Robyn är kanske som bäst när hon är sårbar, på Honey visar hon det igen. En bitterljuv popbanger som tar avstamp i relationer, men som låter så oskyldigt len och varm. En formel vi sett innan, men som Robyn på nytt lyckas bära upp med just den där intimiteten som annars franska houseduon The Blaze gjort till sitt signum. Precis som Paris-bröderna lyckas Robyn ta kål på tid och rum i en låt som kastar oss mellan ett vardagsrum och en sen utekväll. En välkommen återkomst.

  • Low - Tempest

    Text av Jonathan Bonn

    Low har återuppfunnit sig själva. Under sin nästan 25 år långa karriär har bandet varit en av flaggbärarna för genren som brukar kallas slowcore. Minimalistisk och långsam indierock har länge varit the name of the game för trion från Minnesota, men deras senaste giv Double Negative liknar inget vi tidigare hört från dem. I grund och botten har Low behållit de sparsmakade och intima elementen från sina tidigare album, men på Double Negative är hela alltet höljt i lager på lager av dist och storslagna elektroniska texturer.

    Den absoluta höjdpunkten hittar vi i albumspåret Tempest, som utmärker sig som något av det vackraste Low någonsin producerat. De inledande minuterna fullkomligen badar i syntmattor, och precis som Alan Sparhawks och Mimi Parkers sång är de distade till den punkt att de lär få en del lyssnare att se efter en extra gång att de inte spräckt högtalarna. Efterhand gör sig en lågmäld gitarrslinga påmind i periferin, samtidigt som den kompakta ljudväggen skingras likt ett moln av rök. Kvar återstår till slut bara en drömsk, nästan vaporwave-liknande syntmelodi som skapar en av albumets, om inte musikårets mest fängslande stunder.

  • Schacke - Automated Lover

    Text av Hugo Gerlach

    Stjärnskotts-DJ:n Courtesy annonserade i början på månaden att hon startar ett nytt skivbolag efter nedläggningen av hennes Ectotherm som hon drev tillsammans med Mama Snake. Den nya satsningen heter Kulør och kommer också att fokusera på technoscenen i Köpenhamn – den som Courtesy själv verkar i och har varit pådrivande för. Först ut på kommande samlingsalbumet Kulør 001 är landsmannen Schacke. Han frångår sina noise-produktioner och håller sig nu strikt till techno. Inledningsvis målmedvetet pulserande, nästan industriellt, innan Automated Lover plötsligt får en tranceliknande melodi. En melodi som dämpar det abrupta i en stark kick eller vass hi-hat och istället sveper in oss i ett mjukt täcke. Salighetstechno när den är som bäst.

  • Mary Anne's Polar Rig - Surfaced

    Text av John Jonsén

    Det stadiga återuppvaknandet av 90-talets noiserock har blomstrat över hela landet senaste månaderna, från Statues i norr till Mauer i Göteborg. Nu har Malmö kommit med gensvar i form av Mary Anne’s Polar Rig, och med tanke på vilket bombnedslag till debutsingel som Surfaced ändå är förtjänar deras namn att bosättas allas läppar. Den slappa Sonic Youth-referensen finns nära till hands, men få har lyckats kanalisera Kim Gordons maximala attityd så väl som frontpersonen Malin Hofvander. Gitarrmelodierna i Surfaced är precis lagom skeva, energin är lika nonchalant släpig som den charmerar – potentialen känns enorm för Mary Anne’s Polar Rig redan från startskottet.

Läs också