PillowTalk – Je Ne Sais Quoi När Je Ne Sais Quoi trillade in i min mail för en månad sedan för att recenseras så visste jag ingenting om trion från San Francisco. De tre medlemmarna är Sammy D, Ryan Williams och Mikey Tello. Tillsammans har de spelat länge, men det är först nu deras lekfulla debutskiva släpps. Till att börja med visste… av Anton Magnusson
Yumi Zouma – EP Cascine droppar sina dreampopmoln likt duggregn. För fyra år sedan var det sockriga Kisses, två år efter det den gode Chad Valley och nu är det dags för den Nya Zeeland- , New York- och Parisbaserade trion Yumi Zouma. Trion har botaniserat sig i ett ljudlandskap av drömsk synthpop och samplade skrovliga japanska radioröster. Det… av Lova Nyqvist Sköld
Valentin Stip – Sigh Den unge Parisfödde musikern flyttade till New York under högstadiet och kastade sig snabbt in i musikscenen runt om honom. En annan som var i samma sällskap var Nicolas Jaar som senare startade sitt skivbolag Clown and Sunset av den simpla anledningen att han inte ville att någon skulle kunna kontrollera hans musik. På detta skivbolag… av Anton Magnusson
Angel Olsen – Burn Your Fire for No Witness Som i ett korsdrag drämde Okkervil River upp sitt hyllade album Black Sheep Boy med en klaustrofobiskt rå låt om att ta av sig skygglapparna, se någon i ögonen och samla mod att se verkligheten för vad den är. ”’Cause there’s nothing quite like the blinding light that curtains cast aside / And no attempt… av Nike Rydberg
Sun Kil Moon – Benji Ibland när jag åker hem och hälsar på min mamma nu för tiden kan hon berätta att någon jämnårig från området vi tidigare bodde på har dött. Någon man bara minns som en pojke. Tänj ut formeln lite – det kan vara en gammal dagisfröken, en hockeytränare, någon som jobbade på pappas kontor innan, en… av David Winsnes
Bombay Bicycle Club – So Long, See You Tomorrow Bombay Bicycle Club kan inte liknas vid något bättre än vid en identitetskris i ständig rörelse. Som en tonåring i desperat jakt på att hitta sig själv – eller kanske snarare fastna vid att vara någon, eller någonting. Det är någonting som har genomsyrat varenda ett av Bombay Bicycle Clubs album. Det är ett sådant… av Olivia Nordell
Young Fathers – Dead “I heard you got guns / well I got fun / I got something sweet, what you call sin so / you lose, I win” Young Fathers har roligt, det hörs. De gör lite som de känner för, rappar lite slött här, sjunger lite änglalikt där, slänger på ett tungt beat och kanske något halvrostigt… av Rikard Berg
ceo – Wonderland ”And I felt like I opened Pandoras Box. And now I have to close it.” Citatet är från förstaspåret Whorehouse, men Wonderland börjar redan på albumomslaget. Erik Berglund i rörelse, med slutna ögon, gapande mun och en färgglad gloria (eller mistelkrans, beroende på hur man ser det) runt huvudet, bestående av något slags neonfärgade blommor…. av Jon Egerlid
Dum Dum Girls – Too True I slutet av 2010 lämnade musiktidningen SPIN plats för den forna The Ronettes-medlemmen Ronnie Spector att recensera den sextiotalsrevival som präglat året, med akter som Best Coast, Girls och She & Him. Och så Dum Dum Girls, vars låt Yours Alone ratades av Spector vilket som följd krossade frontpersonen Dee Dees hjärta. Debutalbumet I Will Be som… av Nike Rydberg
Adam Kanyama – Jag mot världen EP Svensk hiphop verkar gå ytterligare ett ljust år till mötes. Som ett litet uppvärmningsheat inför det beryktade albumsläppet i sommar släpper nu Adam Kanyama en fyrspårig EP. Är du det minsta intresserad av inhemsk hiphop kan du inte ha missat klippet när han gästade Kärleksattacken för 4 år sedan. Då borde det således inte komma… av Hateff Mousaviyan
Alcest – Shelter Omslaget till Alcests Shelter ådrar sig mycket av det som utgjorde designfilosofin bakom förra årets mastodontverk Sunbather. Deafheavens skiva bar en rosaskimrande nyans hämtad ur det man ser när man stirrar mot solen. På ytan ett väldigt enkelt stilgrepp, men som i grunden skakar om och petar hål på black metalens alla konventioner. Alcests Shelter… av Martin Kørra
Warpaint – Warpaint Warpaint inleds med ett skrik och ett ”sorry!”. På förhand har Warpaint – bandet – beskrivit sitt andra, självbetitlade album som ett resultat av experimentella jamsessioner, och spontanitet blir också det allra första intrycket. Strax över tre år har gått sedan den hyllade debuten The Fool, som var någon sorts drömpop-grunge-hybrid med konstanta svängningar, enskilda… av Nike Rydberg