Lykke Li – I Never Learn Vi föds, växer upp och är under konstant utveckling. Oftast kan detta vara en transformation som sker utan eftertanke, för andra är det något som definerar en. 2008 släppte Lykke Li sitt popiga debutalbum Youth Novels som reflekterar hennes ungdomsår, där det mesta kretsar kring brustna tonårshjärtan, att hitta sig själv och att ta sin… av Stella Mathioudaki
The Horrors – Luminous ”Ladies and gentlemen, we are floating in space.” Med en besvärad telefonrösts recitation av albumtiteln inledde Spiritualized sitt stora alster från 1997. Albumet hade egentligen skrivits i sviterna av frontmannen Jason Pierces ödelagda förhållande – inledningsspåret mynnade till exempel snabbt ut i ett ”all I want in life’s a little bit of love to take… av Nike Rydberg
Kent – Tigerdrottningen Kent försöker aldrig göra något mindre ambitiöst än en platta som kan definiera ett liv. Det är anledningen till att de aldrig skulle släppa ett helakustiskt album, som några fans alltid önskar, för det är inte tillräckligt enormt. Hur pretentiöst det än må låta så är det kanske själva anledningen till att de inte bara… av Rikard Berg
Tycho – Awake Vi har byggt upp ljudlandskap som målat himlen i alla dess färger, smakat på havets vita skumtoppar och blivit serverade musik som är ett med vågor och den korniga sandstranden. När den grafiska formgivaren Scott Hansen för drygt tre år sedan presenterade sig dök vi ner i en grönskimrande lagun. Dive är precis som titeln… av Redaktionen @ Festivalrykten
Foster the People – Supermodel Pumped Up Kicks dök upp i blogosfären där den spreds likt en löpeld bland entusiaster som älskar att vara först med det nya, men det dröjde inte länge innan de drogromantiska melodierna blev uppätna av halva USA. Redan där förutspådde x antal miljoner ett nytt MGMT. Brooklyn-bandet hade ju till och med lämnat den elektroniska… av Redaktionen @ Festivalrykten
Woods – With Light and with Love När jag såg Jeremy Earl och hans gäng på Debaser förra året så var det simpelt och otvivelaktigt. En slackerorkester med skogskomplex i dess självklaraste form som var där för att spela på känsla och spontanitet. De experimenterade fram skiktat jam, vi lyssnade snällt. Det är där bandet gör sitt avtramp och det är där… av Lova Nyqvist Sköld
EMA – The Future’s Void För elva år sedan valde den belgiska electro-rock-duon Vive La Fête att avsluta sin kanske mest kända låt Noir Désir med ett i vågor kommande, genomträngande, desperat skrik, yttrat av bandets sångare Els Pynoo. På samma sätt använder sig Pharmakon av avgrundsvrål som bär på explicit dödsångest stark nog att skaka om psyket på vem… av Jon Egerlid
ALBERT – ALBERT Jag har bara träffat Wallentin Richardsson en gång men han har en så uppenbart vänlig och entusiastisk aura över hela sin person att du vid ett möte kommer vilja lyssna på varje ord han har att säga. Som sångare är det nog en extra god egenskap. Richardssons uttryck är lika starkt när han sänker tonläget… av David Winsnes
Mac DeMarco – Salad Days Språketymologin bakom adjektivet “skön” är ganska intressant. Särskilt när det används i konjunktion med ordet “gitarrkille”. Om du på 80-talet berättat för Ulf Lundell att han var en “skön gitarrkille” hade han förmodligen skålat och lett sitt allra bredaste. Men nu, 30 år senare, efter att en hel generation snubbar matat sitt bekräftelsebehov genom att… av Martin Kørra
Cloud Nothings – Here and Nowhere Else Den snäva svängen som Cloud Nothings gjorde mellan 2011 års självbetitlade album och 2012 års Attack on Memory skrämde visserligen bort en del fans, men skaffade dem samtidigt väldigt många nya. Plötsligt var det glada trallandet utbytt mot en ångestfylld punk där de lät mer som At the Drive-In än som The Pains of Being… av Rikard Berg
Liars – Mess När medlemmarna i Liars svarade på en annons som sökte bandmedlemmar år 2000 var grunge-eran död sedan flera år tillbaka och ur dess urvattnade spillror började istället en ny genre få ett uppsving: danspunken. Kort sagt är och var detta en genre för människor som ville dansa men samtidigt inte ville behöva visa intresse för… av Nicki S. Dar
MØ – No Mythologies to Follow Precis som jag vill se ut på dansgolvet en sketen lördag låter MØ. Det är stort och dramatiskt utan att vara det minsta töntigt. Det är befriande och upplyftande med en självsäkerhet som utstrålar okränkbar självkontroll. Det danska konstutbildade Spice Girls– fanets debut sätter ribban högt och utforskar konsten att vara barnslig och samtidigt besitta… av Lova Nyqvist Sköld