Nosaj Thing – Home Ängsligheten ligger likt en hinna över oss. Home är nattbussen hem, ensamma stunder i mörkret och platsen där hoppet börjar tyna bort. Los Angeles gator har aldrig varit lika mörka som när producenten Nosaj Thing bjuder på ljudlandskap likt en naturlig korsbefruktning av Boards Of Canada och Dj Shadow. Det är efterlängtat, mörkt och stillsamt…. av Redaktionen @ Festivalrykten
Toro y Moi – Anything in Return Den senaste tiden har jag börjat undra om Chaz Bundick i själva verket är en del av en konspiration. Kanske är han en egentligen en Portlandia-sketch som släppts lös i det fria. Möjligtvis är hans Luna Lovegood-flummiga uppenbarelse inspirerad av Joaquin Phoenix mockumentär I’m Still Here, vilken följde Phoenixs publika – men i efterhand påhittade… av David Winsnes
Foxygen – We Are the 21st Century Ambassadors of Peace & Magic Jonathan Rado och Sam France utgör Los Angeles-baserade duon Foxygen som nu släpper sitt andra album We Are the 21st Century Ambassadors of Peace & Magic genom Jagjaguwar Records. Foxygens andra album bjuder på klassiskt psykadeliska rockslingor med tydliga influenser av 60 och 70-tal. Det är ett album fyllt av avskalade, psykadeliska melodier och finessrika… av Filip Beijer
Yo La Tengo – Fade Yo La Tengo är det snällaste bandet jag vet. Ofta dras paralleller till Velvet Underground och det påstås att Yo La Tengo skulle vara en sorts samtida motsvarighet till dessa. Men medan de förstnämnda mest ger mig komplex över att inte vara tillräckligt arty och förfallen är de sistnämnda bara vanliga och sympatiska. Herregud, när… av Nike Rydberg
Christopher Owens – Lysandre Lite mindre än ett år efter att Christopher Owens och hans Girls släppt en av 2011 års absolut bästa skivor i Father, Son, Holy Ghost splittrades bandet plötsligt i somras då Owens hoppade av. Owens lovade då att vi snart skulle se ny musik från honom och sedan dess har många av oss, väntat med… av Johan Alm
Villagers – {Awayland} På två och ett halvt år har irländska Villagers med Connor O’Brien i spetsen släppt debutalbum, fått hyllade recensioner, delat scen med bland annat Neil Young och Fleet Foxes, blivit nominerade för Mercury Prize och vunnit en Ivor Novello Award för bästa låt 2011. Nu släpper bandet sitt andra album som fått titeln {Awayland}. Att… av Filip Beijer
A$AP Rocky – Long. Live. A$AP Rakim Mayers liv vändes upp och ner på en natt. Hans pseudonym A$AP Rocky har nästintill blivit ett fenomen och när han kaxigt i en intervju svarar ”Call us on a yacht 10 years from now, we’ll still be on top” är det oklart om han driver med allt eller talar från hjärtat. Klart är… av Martin Kørra
Death In The Afternoon – Kino Av bandnamnet att döma hade jag på förhand kunnat missta dem för ett punkband som kickar Berlins underjord om kvällarna. Revolutionistiska idéer och herravälde hade mycket väl kunnat vara komponenter att förknippas med. Death In The Afternoon är inte ett knytnävslag i magen eller ett extra emblem på skinnjackan. Men stöpta i ett par Dr…. av Redaktionen @ Festivalrykten
Burial – Truant/Rough Sleeper För Burial har det aldrig handlat om att spela live. Det har aldrig handlat om att öppna ölflaskor med tändare på ”60 Seconds Left”, t-shirtförsäljning med ovärdigt dåliga tryck eller löjliga twitterfejder som det rapporteras om på Se & Hör-nivå. Burial vet att vem som helst kan googla fram hans namn, och då det här… av Jon Egerlid
FIDLAR – FIDLAR Låt oss göra som den omskrivna Los Angeles-kvartetten och gå rakt på sak utan utsvävningar. Jag tyckte FIDLAR – en akronym för Fuck It Dog, Life’s A Risk – var ganska skoj i början. De är fortfarande riktigt underhållande när de är som bäst. Men det har börjat gro något inom mig. Den primitiva slackerattityden… av David Winsnes
Solange – True Om man ger sig på att summera det gångna året rent musikaliskt krävs det nästan något extraordinärt för att utesluta dessa två ynka stavelser, R&B. Dagens soul är så mycket mer än rostad Memphis-pipa eller en Nina Simone-kopia. Det är gangsters förpackade i mjukisbrallor. Och när handlade genren senast om lika mycket känslor som nu?… av Redaktionen @ Festivalrykten
Lorentz & Sakarias – Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast I en scen i Christopher Nolans Inception går Leonardo DiCarpios karaktär Dom Cobb längs med en solbeklädd gata tillsammans med Ariadne, spelad av Ellen Page. De befinner sig i en drömvärld som är avbilder av riktiga städer, men de omskapar den själva för varje steg och beslut de tar. Cobb lär Ariadne att forma drömomgivningar… av David Winsnes