Lista

Månadens bästa låtar – januari 2019

Publicerad: 4 februari 2019 av redaktionen

Medan vi andra sakta har återhämtat oss från post-nyårsångest, skolstarter och snökaos på en och samma månad, så har musikvärlden vägrat ta det lugnt en enda sekund under januari. På 31 dagar har Bikini Kill och Bad Cash Quartet återförenats; Foals, Sarah Klang och Vampire Weekend värmer upp inför nya album; Roskilde och Intonal släppt imponerande bokningar i vanlig ordning och Tools alldeles för försenade album verkar faktiskt vara på ingång. I januaris avdelning av ”knäpp, knäppare, knäppast” så släppte Weezer en coverplatta, Jared Leto annonserande en Fyre Festival-liknande satsning i Europa, medan Darude ska representera Finland i Eurovision.

Om det här säger någonting om 2019, så är det åtminstone att vi kommer ha fullt upp med att bevaka och bevittna allt det här mäktiga – och märkliga – som kommer hända. Vi har börjat med att recensera Deerhunter och James Blakes stabila album, att intervjua Jaakko Eino Kalevi, och fortsatt att dokumentera varje veckas bästa albumsläpp. Vi söker dessutom fler skribenter som vill ge oss en hand i allt detta som året har att erbjuda!

Vår Spotify-lista med de 21 bästa låtarna från januari hittar du här.

  • Lana Del Rey – hope is a dangerous thing for a woman like me to have – but i have it

    Text av Maja Björsne

    2019 är året då Lana Del Rey släpper uppföljaren till 2017 års Lust for Life. Än är inget releasedatum satt, men några saker vet vi: albumet heter Norman Fucking Rockwell, har producerats av Jack Antonoff (som ligger bakom bland annat Lordes Melodrama) och kommer att innehålla singeln hope is a dangerous thing for a woman like me to have – but I have it. Och det sista bådar gott! Precis som titeln indikerar balanserar hope is… mellan hopp och sedvanlig Del Rey-iansk tragedi. En enkel pianoballad som vilar på vacker melodi, ett idogt textarbete och några avslutande förlösande strofer i falsett. ”Don’t ask if I’m happy, you know that I’m not / But at best I can say I’m not sad”, sjunger Lana Del Rey. Sen: ”Hello, it’s the most famous woman you know on the iPad / Calling from beyond the grave, I just wanna say, ’Hi, Dad’.” Del Rey är – som bekant – en mästare på sorg och samtidssatir. Här är ytterligare ett bevis.

  • Little Simz – Selfish

    Text av Freja Wehrling

    Trots att det inte direkt är någon som ”sover” på Little Simz känns det som att den brittiska artisten aldrig får den fanskara hon förtjänar. Förvisso består den för nuvarande av namn som Damon Albarn, Kendrick Lamar, Syd och BADBADNOTGOOD, men Simz bör även kunna få med sig massorna. Hennes senaste singel Selfish fortsätter på det funkigt souliga från Stillness in Wonderland, men har adderat ett hårt beat som rapparens rader slingar sig emellan. Tillsammans med tidigare singlar från 2018 är singeln ett smakprov på den kommande fullängdaren GREY som ges ut 1 mars – och ett övertygande sådant.

  • Nilüfer Yanya – In Your Head

    Text av Nike Rydberg

    Vi har följt Nilüfer Yanyas varje steg i flera år nu och i mars landar äntligen Miss Universe – debutalbumet från Londonscenens kanske mest lovande namn 2019. ”Some validation is all that I need” sjunger 24-åringen nu på sin bästa låt hittills, över en rusande, riffcentrerad 00-talsproduktion som verkar ha syresatts av förra årets indierock-epos Twin Fantasy. Som många andra låtar från Yanya verkar In Your Head utspela sig i ett maktunderläge gentemot någon annan (Do You Like Pain? hette förra årets EP) – men i sin uppenbarelse blir den snarare ett självsäkert utropstecken, en sista varningsraket inför Nilüfer Yanyas stora genombrott.

  • Octo Octa - I Need You

    Text av Hugo Gerlach

    Octo Octa följer upp ett urstarkt 2018 med en lovande inledning på 2019. På I Need You är det första gången hon lånar ut sin röst till ett spår på väldigt länge, och under sina nio minuter är I Need You i paritet med hennes två mixar på den EP hon släppte tillsammans med Eris Drew. Sången, som mest liknar ett mantra, skänker spåret en intimitet som är både inbjudande och omtumlande. Kring den ökar den breakbeat-drivna housen stadigt och sakta i intensitet men lämnar samtidigt tillräckligt med andrum. Ytterligare ett styrkebesked från en av housens nya stjärnor.

  • Better Oblivion Community Center – Didn't Know What I Was in For

    Text av Jonathan Bonn

    Indievärldens supergruppsdrottning heter just nu Phoebe Bridgers. Efter förra årets EP med trion boygenius har Bridgers nu även slagit sitt kloka huvud ihop med Conor Oberst, och duons debut under namnet Better Oblivion Community Center är (redan nu, vågar jag säga) ett av årets finaste indiefolkalbum. Didn’t Know What I Was in For är en pärla i sig – på det finstämda öppningsspåret fortsätter duon det samarbete de började utforska redan 2017 och lyfter det ytterligare ett snäpp. Slutresultatet blir en kombination av de starkaste sidorna av båda medlemmarnas artisteri – en låt som landar i skärningspunkten mellan Bridgers vardagsrealism och Obersts livsbejakande melankoli.

Läs också