Månadens bästa låtar – juli 2019

Norska Jenny Hval fortsätter att gå in en enkelspårig riktning: mot den raka popmusiken. Hon är den typen av låtskrivare som inte tappar någonting av det, trots att hennes charm alltid har legat i det konstiga. Ashes to Ashes är nämligen, lite motsägelsefullt, både väldigt rak och väldigt konstig. Ett trancebeat sätter blicken mot klubben, medan Hval sjunger om att knulla och att gräva sin egen grav på samma gång. Av jord är vi komna, jord ska vi åter bli – det är inte den mest eggande av tankar, men Ashes to Ashes får den att kännas euforisk. Förra året listade vi Jenny Hval-låten Spells som vår absoluta favorit, och när det nya albumet dyker upp om en månad är förhoppningarna förstås skyhöga.

Captured Tracks-signade Lina Tullgren sitter på en röst sprängfylld med sentimentalitet. I Bad at Parties, det senaste singelsläppet inför det kommande albumet Free Cell som släpps 23 augusti, lyfts hens sårbara ord upp av darrande stråkar och en avskalad elgitarr. Melodin i versen träffar många ömma punkter, utan att det blir för tungt och svårt. Det här är en sån låt du sätter på efter en alldeles för lång dag, när huvudet bultar men du ändå inte vill ha det tyst. Ljudbilden är ren, tydlig och enkel. Det enda dåliga med Bad at Parties är egentligen bara att den är för kort för att vara mättande som singel. Tur då att det inte är långt kvar tills vi får ta del av hela upplevelsen.

”Jag har inte ens pratat om det här i terapin”, utbrast 28-åriga Joanna Sternberg när The Fader intervjuade hen över Skype i juli. Under samma intervju mår hen dåligt över att visa sitt ansikte för journalisten, samtidigt som den sistnämnda försöker låta bli att brista ut i gråt av intervjusvaren. Debutalbumet Then I Try Some More utspelar sig alternerande inuti och efter Sternbergs helvete de senaste tio åren, kanaliserat i en tid- och rumlös folk som mest utmärker sig i Sternbergs egen karaktär (”You have something special, please don’t throw it away”). Som artist verkar hen samtidigt i samma outsidertradition som Daniel Johnston eller tidiga Perfume Genius. Nothing Makes My Heart Sing framstår som hens egna Some Things Last a Long Time – med skillnaden att dess berättare här inte förlorat en annan person, utan någonting viktigt i sig själv. Med den främsta likheten i att den är så svår att lyssna på.

Charli XCX har inte alltför sällan poserat med en dekadent partylivsstil som hör hemma bland Frankrikes aristokrater innan revolutionen slog till. Hennes låtar sjuder av liv och är, framför allt på senare tid, av den sort som får fötterna att röra sig trots att de vill stå stilla. Gone är inget undantag, men energin som här utsöndras med hjälp av Christine and the Queens är av det mer melankoliska slaget. När Gone premiärspelades under Charli XCX spelning på Primavera var det på en gång tydligt att de två artisternas samarbete var något speciellt – och den personkemi som fanns på scenen överträffades endast av den i videon till singeln som kom ut någon månad efter.

Trots att andemeningen av låten är en känsla av isolering och ångest, är det tydligt att brittiskan och fransyskan har funnit varandra i detta. Tillsammans skapar de ett safe space bort från sådant som får en att känna sig liten och osäker, och skänker en känsla av trygghet. Ljuden, som skapats tillsammans med bland annat A. G. Cook och Noonie Bao, bygger på samma känsla av instängdhet som förtäljs i texten. De byggs på tills det till slut nästan blir outhärdligt, men når sin fulländning i autotunesolot i slutet av låten. Där kliver man ut på andra sidan – lite lättare.