Månadens bästa låtar – mars 2019

Vi har haft ögonen på Londonbaserade singer-songwritern Nilüfer Yanya ända sedan hon släppte EP:n Plant Feed för snart två år sedan. För varje släpp sedan dess har Yanya bara stärkt vår övertygelse om att hon är en artist av alldeles särskild kaliber – förra året golvade hon oss med Thanks 4 Nothing, och i år har singlarna från albumet Miss Universe hintat om att en av årets starkaste debutskivor varit på gång. Nu är albumet här, och med det även kronjuvelen i det massiva, 17 låtar långa verket. Safety Net är en nedtonad och subtil popbanger, klädd i såväl varma syntar som ett sorgset skimmer. “I’ll never be a winner, babe”, sjunger Yanya, men om det var en tävling att skriva poplåtar skulle det inte råda någon tvekan om vem som står överst på pallen just nu. Nilüfer Yanya är här för att stanna.

Londonbaserade duon Kit Sebastians nya singel är inte bara jävligt obskyr, den är jävligt bra också. Musiken bara andas rökig källarlokal i europeisk storstad, på samma sätt som hos King Krule. Den jazziga tonaliteten och instrumentationen blandat med den skräniga ljudbilden ingjuter en behaglig känsla av att ingenting egentligen spelar någon roll, och samtidigt en stark lust till att resa sig ur soffan och fuldansa långsamt. Ett riff på bara tre toner återkommer ett par gånger under låtens gång, och det är omöjligt att få dem ur skallen. Kit Sebastian har med detta alster verkligen skruvat upp förväntningarna inför debutalbumsläppet i juli – definitivt någonting att hålla öronen tvättade för.

Genom sin tid i Cherry Glazerr blev Sasami Ashworth en indieartist att räkna med på bara något år. Artistens go-to-gäng består av genrens höjdare som Mitski, Japanese Breakfast, Vagabon, Soko etcetera, och man blir som man umgås heter det ju. Debutalbumet SASAMI är därmed en strålande debut, med flera nyanseringar av amerikanskans artisteri. Här är Pacify My Heart en av de tyngre låtarna med, till en början, anspråkslösa gitarrer som fortsätter att växa samtidigt som protagonistens självvärde gör detsamma. Runt mitten av låten förkunnar hon att hon någon dag kommer se igenom motpartens spel, och det synttäcke som följer är lika befriande som förebådande. Låten visar på SASAMIs alla kvaliteer inom indiegenren och framförallt att vi bör välkomna henne med öppna armar.

Sky Ferreiras melodier har mognat som ett rött vin genom åren och de spår som fanns i hennes musik tidigare har hunnit fördjupas och förfinas. På Downhill Lullaby omges hon äntligen av instrument lika elegant släpiga som hennes röst och, enligt en intervju med Pitchfork, fioler spelade som om violinsten var ”en fågel från Snövit, som sjöng under vatten samtidigt som den kvävdes av plast”. Det vilar alltså ett lätt makabert stråk över singeln, och här kommer den amerikanska artisten till sin fulla rätt. Sångerskan har tidigare flörtat med det mörka i sina låtar så det är nästintill befriande att hon äntligen utgår från det helt. Förmodligen är det mer av detta som vi har att vänta oss från det efterlängtade albumet Masochism och första smakprovet är mer än övertygande.

Trots att POND har ändrat form otaliga gånger, att bandmedlemmarna alla har något slags soloprojekt och bara det faktum att projektet existerat i mer än tio år levererar de gång på gång. På nya albumet Tasmania har de skiftat musiken åt något mer traditionella håll och tillsammans med Kevin Parkers produktion är det en given hit. Glittrande låtar finns i överflöd, och särskilt The Boys Are Killing Me står ut. Nicholas Allbrook, gruppens sångare, har flera gånger tidigare varit kritisk mot hemlandet Australien och samma tema finns här. Allbrooks desperata röst kan porträttera det mesta och när han sjunger ”She said, ’Honey, what’s wrong?’ / I said, ’Babe, what’s right?’” är det svårt att inte dras med i den dansanta, men framförallt melankoliska känslan som leveras. Kontentan tycks vara att världen kanske går sönder men att vi har varandra, och även om situationen i låten utspelar sig på 90-talet är det ett ständigt närvarande tema att inspireras av.

Trion Injury Reserve har sedan 2013 varit en drivande kraft inom alternativ hiphop. Live from the Dentist Office kan bäst beskrivas som jazzrap, Floss var hårdare. EP:n Drive It Like It’s Stolen som kom 2018 var kanske deras mörkaste och mest experimentella släpp dittills. Efter att ha skrivit på ett skivkontrakt med Loma Vista Recordings är de nu tillbaka.

På Jailbreak the Tesla får de besök av Aminé, och tar rapvärldens nu för tiden närmast komiska fixering vid dyra bilar ett steg längre. Beatet, som är ett av årets hittills hårdaste och smutsigaste, består passande nog till stor del av en parafras på låten Tokyo Drift från The Fast and the Furious-filmen med samma namn. De rappar skrytsamt och lite nostalgiskt om hur man brukade ”jailbreaka” sina Iphones och Ipads i tonåren, hur de ska göra detsamma med sina Tesla-bilar, och kanske förvandla dem till exempelvis en Batmobil. Aminé, som man inte är van att höra på så pass aggressiva låtar, lyser kanske allra starkast, med humoristiska rader som ”Your engine go vroom/ And my engine go ____/ Elon on them shrooms/ and Grimes’ voice gon’ be the GPS”. Låten är andra singeln från gruppens kommande självbetitlade debutalbum, som ännu inte har något utgivningsdatum. Håll utkik!