Månadens bästa låtar – oktober 2018

I samband med Octo Octas fullängdare Where Are We Going? som landade förra året skedde en tydlig utveckling i hennes artisteri. På senaste EP:n tillsammans med Eris Drew tar de tag i housen från två olika håll – Drew skapar retro-house och ”OO” kryddar sin house med utsökt programmerad breakbeat. De två tagningarna på Beam Me Up är byggda kring samma syntslinga – där Please Take Me Away-mixen har en del gemensamt men den känslostyrda housen från DJ Metatron i att den är så mjuk och lätt att den närmast leviterar. Det är dock i den mer klubbanpassade To the Goddess-mixen magin händer: punchigt, eteriskt och försiktigt omhuldande på samma gång. Octo Octa har ett självförtroende och en målmedvetenhet som skiner igenom i produktionerna och gör båda tagningarna svåra att motstå – oavsett om det är soffan eller dansgolvet som är målet.

Efter att ha sett Los Campesinos! för några veckor sedan åkte jag på min värsta post-concert low någonsin. Mitt i återhämtningen dök Club Night upp med den perfekta kuren – en dubbel dos skramlig indierock av sann Los Campesinos!-kaliber, fylld med rastlös energi, ryckiga tempoväxlingar och blinkningar till såväl twee som emo. Av de två spåren Mute och Trance är det det sistnämnda som lyser starkast – det är en tät konstruktion av sammanvävda gitarrslingor, smattrande trummor och flyktiga syntsamples som svävar in och ut ur ljudbilden. Det är poänglöst att ens försöka dissekera Club Nights låtar – de är summan av myriader av små detaljer och individuella beståndsdelar som byggs ihop till en mycket större helhet. Bandet jobbar med popstrukturer som grund, men kryddar instrumentationen med en precis lagom mängd oljud och dissonans för att det ska låta både charmigt och egensinnigt. Debutskivan What Life landar i början på nästa år, och med en förstasingel som denna är det inte omöjligt att tro att det är bolaget Tiny Engines nästa flaggskeppsband vi bevittnar.

Toro y Moi har de senaste åren hittat en ny kreativ växel. Freelance är en av hans absolut bästa låtar hittills. Han lånar sångtricket från Animal Collectives låt Leaf House, tonsätter det med en Daft Punk-osande basslinga och knyter ihop allt med sitt självförtroende. Det är spännande att höra en artist gå från att göra närmast ödmjuk indiepop till att göra färgsprakande dansmusik som gör anspråk på hela världen. Jag ser redan fram emot 2019.

Det kan tyckas att Troye Sivan och Jónsi befinner sig på varsitt spektrum av popmusiken. Stundtals är det så – när Troye Sivan blottar sitt hjärta i perfekt skurna radiolåtar medan Jónsi ständigt utforskar nya ljud och uttryck. Men när Troye Sivan plockar fram sin inre Sufjan Stevens, vilket vi även fick bevittnat på senaste fullängdaren Bloom, vilar en balsamlen stämma ovanpå Jónsis storslagna och svepande arrangemang. Att de dessutom gör soundtracket till vad som tycks bli årets HBTQ-film gör det här till en perfekt uppföljare till fjolårets mästerverk Mystery of Love.