Månadens bästa låtar – april 2019

Att börja yra om ett genombrott är kanske överdrivet, när Grace Ives har potentialen att slå igenom ännu så mycket mer. Vi nöjer oss med att konstatera att hennes hemmasnickrade syntpop är en av vårens stora höjdpunkter, och en av årets mest spännande upptäckter. Anything är det nya albumets självklara mittpunkt, med sina bultande beats och blödande känslor. Den klockar in på strax under två minuter, precis som majoriteten av låtarna på skivan, men på den korta tiden hinner hon ändå aspirera till titeln som indievärldens roligaste nytillskott.

BROCKHAMPTON-medlemmen Kevin Abstract tog den alternativa hiphopscenen med storm när han år 2016 släppte sin första officiella soloplatta American Boyfriend: A Suburban Love Story. Det var sårbart, ärligt, naket och roligt. Med en bittersöt high school-romantik och texter om livet som svart gay-man i en till stor del snubbig hiphopsfär fick han en hängiven fanbas. När hans senaste album ARIZONA BABY släpptes för drygt en vecka sedan blev få av dem besvikna – skivan är en resa genom USA:s mångdimensionella landskap och full av välkomponerade låtar som är lika vettiga som sköna att lyssna på. Bäst är kanske ändå låten Baby Boy – med sina ärliga verser och en catchy refräng är den nästintill oemotståndlig.

Det har funnits ett noisepopformat hål i världen sedan Perfect Pussy bestämde sig för att kasta in handduken. Allt ångestladdat fuzzkaos som omgav debuten Say Yes to Love gav så mycket mersmak att det nästan gjorde fysiskt ont i kroppen att inte få en uppföljare. Lyckligtvis så kom bandets skoningslösa trummis Garrett Koloski till räddning, när han och resten av Empath bildades ur Perfect Pussys ruiner. Medan det finns nog med likheter i Empath för att stilla abstinensbesväret av Say Yes to Love, har det nybildade bandet alltid levt i en annan del av noisepopspektrumet, som i ett färgsprakande terrarium fyllt av nyskapande flora och fauna. Roses That Cry är långt ifrån ett undantag med sitt bultande och nervkittlande trumkomp, tillsammans med gitarrerna som spräcker gränsen av hur förödande ett durackord kan vara och ändå inte låta som att de försöker knivmörda en. Lika mycket är låten full av sommarvärme och sockervaddssötma, i mitten av allt detta. Roses That Cry är ett äventyr genom anarki och solsken, och framför allt en av Empaths starkaste låtar hittills.

Jimi Somewhere, eller Benjamin Schandy som han egentligen heter, har byggt upp en mångfacetterad ljudbild: hiphop, pop, emo och indierock vävs ihop till en salig mix. Med förmågan att både sjunga och skriva, modet att ta till oväntade influenser och bemästrandet av konsten som är att skapa ett enhetligt koncept dessa till trots, är han så gott som i hamn. Hans senaste projekt, Ponyboy EP, är 26 minuter av drömmiga gitarrer, falsettsång, tonårstankar och mjuka rapverser. Blue Skies lyser starkast och gör sig perfekt som ett nostalgiskt soundtrack under vårsolen.