Månadens bästa låtar – februari 2019

Let’s face it, nästan alla par förutom det i The Notebook gör slut någon gång. Ibland tycks det som en cykel som aldrig tar slut, speciellt från ett utomstående perspektiv. Du tröstar din vän, hen blir ihop med någon konstig person igen, du tröstar din vän och så fortsätter det i oändlighet. Trots att detta repetitiva mönster är rätt tydligt urskiljningsbart är det sällan ett diskussionsämne för låtar. Både breakups och kärlek vid första ögonkastet behandlas, men få skriver så övertygande om cirkeln dessa både företeelser utgör som Tami T. Popartistens senaste alster är sprängfyllt med glada, ledsna och svettiga låtar, men i denna glittrande höstack utmärker sig Single Right Now som den mest pulserande. Musiken rör sig på snudd till PC Musics kollektiva kaostoner, men alltjämt med svenskans fantastiska produktioner. Beatet följer oräkneliga förhållandens toppar och dalar och inlindar dig slutligen i en popmani som är omöjlig att slita sig ifrån. Precis som kärleken kanske.

Montreal-gruppen Anemone är såklart döpt efter låten med Brian Jonestown Massacre, och det nysläppta debutalbumet Beat My Distance en välbehövlig uppfräschning av drömpopgenren. Med förra årets singlar She’s the One och Sunshine (Back to the Start) har bandet redan hunnit etablera sitt signatursound (”Saint Etienne remixar Beach House”), medan öppningslåten On Your Own är en insnärjande och perfekt plats att börja på – hoppfullt framåtblickande i en sorts lättad exit från allting som verkar ha föregått den. Precis som det mesta annat börjar Beat My Distance därför egentligen med ett avslut: ”You didn’t love me anyway” upprepar Chloé Soldevila, tar den lila motorcykeln mot en solnedgång i pastell och en av årets hittills finaste debuter.

När man ser en ”feat. SOPHIE” inklämd i en låttitel kan man nästan instinktivt höra beatet innan man hör låten. Detsamma kan sägas gälla om låtar som byter ut ”s” mot ”z” i titlarna, men då ger det helt andra konnotationer. Kim Petras rör sig på 1,2,3 Dayz Up mellan båda dessa två fält och det låter ungefär som förväntat, dvs jättehärligt. På senaste singeln har tyskan tagit sin annars rätt medelmåttiga pop och förmodligen helt tack vare SOPHIE gjort det till en beroendeframkallande banger. Låten är inte mer än en psalm till festande, och stundvis låter hon som en blekare version av Charli XCX, men både singeln och Petras har potential. Som en av den nya generationens popartister (och som dessutom har Paris Hilton som idol) ska det bli intressant att se vart hon rör sig näst.

Att lyssna på Vertigo är att våndas. Mörk skogsambient övergår in i formlös och olycksbådande drone, med ett mellanstick som innehåller skevt och avigt jazzblås. Användandet av Shepardtoner bidrar till den konstanta känslan av obehag, som växer sig större under de 23 minuternas sista tredjedel, då intensiteten ökar med maskinellt slammer och dubbigt dundrande trummor. Den existentiella ångesten som byggts upp mattas sakteliga av, och ersätts mot slutet med en känsla av hopp och lättnad. Ossia är mästare på att göra musik som är lika betungande som renande.

Bakom artistnamnet pronoun står den Brooklynbaserade artisten Alyse Vellturo, som sedan sin EP-debut för snart tre år sedan skapat introspektiv sovrumspop med enormt mycket mer hitpotential än vad den etiketten antyder. Senaste singeln stay är med sina dynamiska, rusande gitarrer ett indieanthem utan dess like, och en av pronouns starkaste givar hittills. Insatserna är rejält höjda inför det kommande debutalbumet i’ll show you stronger, som landar i maj.