Årets 100 bästa album – 2018

Dylan Baldis nu fyrmannaband har alltid lyckats skapa något grandiost ur det banala, något ödesmättande och livsviktigt ur tonårsångesten och dagboksinläggen som vi inte törs visa någon annan. “I thought I would be more than this!” skrek Baldi år 2012 och sjöng således ledmotivet för den generation som han var en del av och som kom efter – den som kastats in i en värld där de varken förstod sig själva eller världen de befann sig i. Efter några upp- och nedgångar är Cloud Nothings senaste alster lika mycket en återvändo till form, som en utveckling av det som alltid varit bandets starkaste kärna: att hänsynslöst och rått propellera varandra och lyssnaren in i en virvelvind av hänsynslös ångest och motstridighet. Last Building Burning är ljudet av momentum, om att försöka ta kontroll över kaoset, och att inse att det är förgäves – så låt det skölja över.

Mörk eufori och molande syntar omfamnar en så snart Addendum går på. John Maus målar upp en excentrisk ljudbild som skulle kunna fungera som soundtrack för en spelhall, kyrka och klubb på en och samma gång, eller kanske snarare en fantasikombination av de tre. Maus ord ligger ofta långt bak i produktionen eller är höljda i effekter och viskningar, men hans rader låter för det mesta som lekfulla förkunningar, som att det är tänkt att lyssnaren sitter bänkad i den klubbiga arkadkyrkan för att ta in varje ord. Fastän Addendum är dränkt i mörkerskrud är det eskapistisk, euforiskt och på sitt eget sällsamma sätt ett feelgood-album.

Likt Jai Paul är det just nu inte mycket som är känt om vem som döljer sig bakom det svårförståeliga artistnamnet 1010 Benja SL. Han bor i Kansas City, skriver och producerar allt själv, släpper musik på kreddiga Young Turks och skapar låtar som just nu inte låter som någon annat. Eller som Pitchfork beskrev singeln Wind Up Space: ”If you’ve ever wondered what it would sound like if Michael Jackson sang a ballad written and produced by Björk, wonder no more.” Med årets storslagna EP Two Houses bevisar 1010 Benja SL att han är mer än bara internethajp – betydligt mer. I gränslandet mellan framtids-R&B, hiphop och renodlad pop har han skapat en EP som känns lika tidlös som 2018. I dagens förgängliga musikklimat är det helt klart det bästa betyget en kan få.

”Why’d you have to go and make things so complicated? / I see the way you’re / Actin’ like you’re somebody else, gets me frustrated”, sjöng Avril Lavigne i ett av 2002 års mest klassiska popögonblick, Complicated. Nashville-baserade Sophie Allison, eller Soccer Mommy, inspireras av den typen av listpop när hon skriver sina hook-tunga indielåtar. Låtskriveriet på Clean bär tydliga spår av artister som Lavigne och Taylor Swift och hela skivans tematik känns som en utvidgning av Complicated. Allison letar efter vem hon är, vilken typ av person hon ska vara, och lyckas skriva både moget och i detalj utan att tappa sin poetiska ådra. Avslutningen är stillsam men desto mer laddad. Efter att ha navigerat genom metaforer och beskrivit sig som en egendom i Your Dog börjar hon växa uppåt: ”Wildflowers don’t grow in the city / I dreamt the sidewalk broke in two / The earth was calling to me / A vine stretched down Fifth Avenue / It came in through my window / Carry me home like you used to”.

Trots att Kraus låter som en hel shoegazeorkester är det i själva verket ett enmannaprojekt signerat Brooklynmusikern Will Kraus. På sin andra fullängdare Path bygger han drömska ljudväggar av virvlande gitarrer, öronbedövande feedback och dånande trummor – som en oförutsedd men uppskattad kombination av Pinkshinyultrablast och Sannhet. Med undantag för de lågmälda öppnings- och avslutningsspåren är Path en 30 minuter lång konstant injektion av högkvalitativ shoegaze. Kraus står stadigt med fotfäste i genrens rötter, men med blicken fäst i framtiden.

Postpunk-revivalvågen tycks aldrig ta slut, och framförallt aldrig sluta producera material som konstant överträffar sig själv. Med andra ord är det nästan löjligt att kalla den en revival-våg när gång på gång vi påminns om att de bästa akterna just nu inte längre behöver förlita sig på gamla troper eller throwbacks. Snarare skriver de in sig i samtiden och anammar alla dess komplexiteter och quirks genom att just utmana dem. Bland allt detta lyckas ändå kvartetten från Montreal stå i en klass helt för sig själva – mer än ett band framstår Ought som en kraft, som blåser in poetiskt liv i den gråa och postmoderna världen, kritiserar systemets strukturer och ideologi med skarpa observationer samtidigt som de andas ut en kreativitet som vägrar att kategoriseras. Room Inside the World, med sin ambivalenta titel, känns ändå just som det, ett eget litet hörn där Ought kan möblera hur de än vill. Om kvartetten tidigare präglats av att ständigt jämföras med föregående influenser, har de med årets album lagt marken för en ny terräng av kommande band – där det dramatiska och teatraliska i stället blir motsvarigheten till långfingret åt alla konventioner och regler.

100% Brexit-ångest, syntar och beats med samma känsla som att ramla in i en bordskant, fräsande hat och panisk klaustrofobi. Aldrig har England känts så litet som på Gazelle Twins Pastoral. De konfrontativa låtarna varvas med introspektiva ljudlandskap som förmedlar den hopplösa känslan av att ingenting kommer bli bättre. Avslutande Over the Hills, som matchar en inspelning av folkvisan Over the Hills and Far Away med en syntpad som låter som evigheten själv, är bara ett av många ögonblick på Pastoral som kommer hemsöka oss för en lång tid framöver. Gazelle Twin har gjort ett perfekt skräckfilmssoundtrack till farsen i det brittiska parlamentet.

Joshua Tillmans nya album är tveklöst mer anspråkslöst än hans polariserande mastodontverk Pure Comedy från förra året. Det är ett mer traditionellt album som förför lyssnaren med direkta melodier, stämsång och humor byggd på svidande självförakt. Ibland är det skönt när artister bara gör det enkelt för sig själva, och sina lyssnare – på God’s Favorite Customer finns allt som vi älskar eller hatar med Father John Misty i dess mest kristalliserade, essentiella form. En hopplöst störig, trasig människa som skriver sardoniska poplåtar och sparkar vilt åt alla håll, men med samma stilla utstrålning som Elton John vid ett piano sent på kvällen. Det går att hata Joshua Tillmans attityd, men det är omöjligt att inte kapitulera inför hans melodier.

I landet mellan CSS Let’s Make Love… och band som B-52’s och Devo bor poppunkbandet CHAI. Mellan “We! Are! So! Cute! Nice! Face! C’mon! Yeah!” och “I’m not a Barbie! You’re not a Barbie!” ligger deras attityd. De flesta texter är på japanska, men den skarpa gällheten behöver inte översättas. Inte undra på att de kallar sin musik för “neo-kawaii” – ett begrepp de tagit full kontroll över. CHAI är ett band som stormar fram, först 2017 när Pink gavs ut i Japan och sedan i år när inte mindre än två ansedda västbolag plockat upp dem (Burger Records i USA och Heavenly i Storbritannien). Här hamnar de på ungefär samma scen som Guerilla Toss, Dream Wife och Hinds – stökiga, smittsamma och otroligt roliga.

Bill Ryder-Jones har på Yawn skulpterat sitt kanske mest personliga verk – en avskalad personlig skiva där hans talanger som låtskrivare får skina. Det är nedstämd musik, men nödvändigtvis inte ledsam musik – det är melankoliskt på samma sätt som att stirra ut över en snövit åker en mulen dag och se en fågel flyga ensam på himlavalvet. Det är musik du kan värma dig med. Eller som Ryder-Jones själv sa i en intervju på tal om skivans sparsamma instrumentation: ”It was a long winter”.

Om du plussar ihop åldern på The Garden-tvillingarna Wyatt Shears, 24, och Fletcher Shears, 24, så kommer du ändå inte upp i antalet album och EP:s de skyfflat ur sig (inräknat solokarriärerna som Enjoy och Puzzle). Mirror Might Steal Your Charm är kanske deras bästa och mest fokuserade hittills – men spelades ändå in i ett kort svep, självproducerades och gavs ut illa kvickt. Som all deras musik karaktäriseras skivan av babblig sång, billiga ljudeffekter, tumultartad bas och tumultartade trummor. Man skulle kanske kunna likna dem vid postpunkikonerna The Fall, men bara om du lägger in i ekvationen att de troligen först betade av både Bloodhound Gang och The Prodigy under uppväxten. På skivan följs Who Am I Going to Share All of This Wine With? upp av tvåteckenstiteln : ( – det säger mycket om vilka de är.

Hur en gitarrist i ett popband ihop med en regissör vars första tre filmer handlade om att ta kokain framför och sedermera bakom kameran (åtminstone bildligt talat) hamnade så här nära Bach är ett mysterium. I en intervju med Esquire berättar Radioheads Jonny Greenwood att ”det enda önskemålet från Paul Thomas Andersons sida var ’big-ass strings’, vilket torde vara amerikanska för ’orkester'”. Vi kan väl säga att han levererade enligt beställning, men här finns också ensamma pianon, fragment av Steve Reich och Schubert och kanske är det inget mysterium, trots allt. För att parafrasera Lesley Manvilles Cyril Woodcock: ”The answer to the question is sincerity”.

När det framkom att Thom Yorke skulle skapa sitt första filmsoundtrack någonsin, och ta sig an Luca Guadagninos nyinspelning av Dario Argentos skräckklassiker Suspiria från 1977, var det många som trillade av stolen. Originalsoundtracket av det italienska progressiva rockbandet Goblin hör till ett av genrens mest ikoniska, och frågan var hur Yorke skulle förhålla sig till ett så kultförklarat original. Precis som filmen i sig är Yorkes verk tämligen olikt originalet, och i stället för att tolka eller spinna vidare på Goblins dissonanta prog skapar han en helt egen ljudvärld som sömlöst samexisterar med det visuella. Det här är inte ett verk skapat enbart för att väcka filmen till liv, utan även den mest filmhatande person har god anledning att låta sig hänföras av Thom Yorkes magiska och förtrollande klangvärld. Ett bestående filmsoundtrack lyckas med konsten att både ackompanjera filmen och stå på egna ben utan det visuella – Suspiria lyckas med det flera gånger om.

Genom att begrava sitt artistnamn för gott verkade Josefine Jinder ha funnit ett s.k. ”lifehack”: gör ditt förflutna till ett alter-ego som måste dö, och bli fri. Med det sagt, och utan att alldeles blanda ihop verk och upphovskvinna, så blev jag bokstavligen orolig av att höra Hejdå. Det sista albumet från Little Jinder lät som ett rop på hjälp från en plats bortom all räddning, ständigt överskuggad av depressionens mest isolerande och felaktiga antagande: känslan av att vara så annorlunda från alla andra. “Jag drunknar i akvarium / Ni ser på / Ni andas i akvarium / Jag ser på”, viskade hon nerifrån Deep Citys djupaste botten. Totalt oberoende av gästande Lorentz, First Aid Kit eller Lykke Li så var Lilla J själv den strålande supernova jag inte kunde sluta tänka på, beröras av, och faktiskt relatera till. I sin allra vackraste textrad verkade hon förstå det själv: “Jag vet nog ingen som mig / But maybe you do.”

Det pratas för lite om Klass II. Här har ett band kommit från absolut ingenstans, levererat en av de starkaste shoegazeskivorna ifrån Sverige på flera år, blandar ångestladdade texter och förkärlek till folköl med Twin Peaks-samplingar, så har de ändå inte blivit så stora som de förtjänar. Jag svär dyrt och heligt på att om Klass II hade kommit ifrån Brooklyn och gjort exakt samma sak, fast med engelska texter, så hade de hamnat i varenda trendig Spotify-kuraterad indie-spellista som finns och figurerat i varje Netflix-series creddiga soundtrack. Låtar som Juni -16 och Ifred ligger precis rätt i tiden, med sitt My Bloody Valentine-iga surrande och posthardcore-laddade energi. Nu när bandet sorgligt nog har börjat avvecklas, så får vi i stället se Klass II som en guldklimp i den svenska musikscenen. Det är ett privilegium att få hålla ett så internationellt anpassat band för oss själva.

Med en tuba, dubbla trummor och den lysande Shabaka Hutchings på saxofon är Sons of Kemet en okonventionell jazzkvartett. Genom att vända blicken från den minst sagt skakiga politiska situationen i Storbritannien (se: albumtitel) manifesterar de i stället individens och folkrörelsers tyngd och faktiska påverkan. Varje låt på albumet är tillägnat en svart, kvinnlig aktivist: från Harriet Tubman till Hutchings egen gammelmormor Ada Eastman. Med hiphop, reggae och polyrytmisk jazz porträtteras deras egna drottningar, och resultatet är ett av årets mest kittlande och dansanta jazzsläpp. De delar numera det ikoniska skivbolaget Impulse! Records med klassiska namn som John Coltrane, Charles Mingus och Duke Ellington – så vad annat kunde vi förvänta oss?

Årets knasigaste skiva kommer från Vanligt folk. På Hambo blandar de olycksbådande dub med oberäknelig EBM, allt genom ett psykedeliskt filter och rotat ur den svenska gammeldansen. Trummaskinerna bråkar med dragspel, där irrationella röster autotunade till max skriker slagordstexter och rent nonsens mot en mörk ljudbild under 30 intensiva minuter. Försvinn i det lunkande diset som höljer (O)Hambo, skrik dig ren från synd i klubbiga TKO eller förlora förståndet i sinnesvidgande snedtrippen Dåli vajb. Förfära dina syskonbarn med mardrömslika O, där melodin är delvis lånad från klassiska Jänta och jag. Det är utmanande, obehagligt och vanvettigt uppfriskande.

”I’m not a single ass nigga”, konstaterade Earl Sweatshirt för Zane Lowe i samband med albumreleasen. Hans jazz- och hiphophybrid Some Rap Songs får ändå genombrottet tillika titelspåret EARL att låta som en Billboard-etta i jämförelse. Två låtar på plattan är längre än två minuter. Om en låt heter, säg, December 24, så är det för att den spelades in den dagen. Earl har satsat på att förenkla allting från marknadsföring och omslag till titlar men låt dig inte luras att tro att det är ett hafsverk. Genom att klä ner samtliga låtar till kompakta blinkningar har rapparen skapat ett nervigt album som liksom en bra relation blir härligare ju mer man umgås. ”Galaxy’s the distance between us by Christmas”, rappar Earl om ett eget förhållande. Some Rap Songs innehåller många sådana rader, små påminnelser om att han spottar, skriver och tänker som ingen annan.

Det finns en viss kategori av emoinfluerad rock som vi människor alltid kräver nytt blod i. Efter att Japandroids satte standarden med arenastora ackord och en ungdomlig glöd så har flera försökt avsätta dem från tronen – Beach Slang och Cloud Nothings, bland många andra. Just nu står norska Spielbergs som herre på täppan, med EP:n Distant Star som viftande fana. Tidigare nämnda band krävde flera album för att ta sig till toppen av berget, men för norrmännen räckte det med släppets titelspår tillsammans med We Are All Going to Die. Resten av EP:n bevisar däremot att Spielbergs är så mycket mer än bara att fylla ett musikaliskt tomrum lämnad av någon annan, främst med den kolossala och postrocksmaksatta Ghost Boy. Med Distant Star så har Spielbergs använt emorocken som språngbräda för att nå till helt nya höjder av briljans.

Hanna Järvers debutalbum var precis det man hade kunnat vänta sig – en mindre skitig och mer vuxen version av 2016 års EP Närke. Debuten är välproducerad pop i ett format som fullkomligen andas och lever 2018 i sin utformning – det känns helt rätt i tiden utan att för den sakens skull bli enformigt. Det handlar om livet efter 25, bortglömda tonårsdrömmar och bitterljuva avsked, om nostalgi och att växa upp. Järvers röst har blivit starkare och klarare, tror tydligt på sin egen vision och vad hon vill vara framöver. So Long är ett kraftfullt startskott för någonting som bara kommer fortsätta att växa.

Det var länge sedan Aphex Twin visade upp samma skärpa och kreativitet som på EP:n Collapse. Det är inte orimligt att hävda att det är första släppet på länge som på allvar kan mäta sig med giganterna i den egna diskografin. Collapse är en fröjd att lyssna på, en vindlande resa genom melodier och rytmer som ständigt känns lika oväntade som självklara, där Richard D. James pratar med oss på sitt egendomliga musikaliska språk utan att vare sig kompromissa eller alienera. För Aphex Twin gör trots allt något så ovanligt som absolut tidlös elektronisk musik, fullständigt unik och omöjlig att kopiera eller ersätta. Collapse är, precis som I Care Because You Do eller Richard D. James Album, musik från en annan värld.

Kamasi Washington fortsätter att ta jazzen in i populärkulturella sammanhang utan att för den skull tumma på jazzen i sig: han tillgängliggör utan att kompromissa och däri ligger stora delar av magin. Kompositören och saxofonisten från Los Angeles är kanske en av 2018 års mest produktiva – med dubbelsläpp under eget namn och därtill samarbeten med bland annat Ibeyi – men tillhör den talangfulla skara för vilka kvantitet inte hotar kvalitet. Heaven and Earth är ett ypperligt bevis på detta. Vi bjuds två och en halv timme ren skaparglädje – och sådant skapande sen.

Med sitt tredje album har Foxing återuppfunnit sig själva. Nearer My God är ett definitivt avsteg från de något strömlinjeformade tongångarna på bandets tidigare album. The Albatross och Dealer var inga dåliga skivor i sin egen rätt, men på Nearer My God har Foxing spetsat till sitt sound och cementerat sin plats i skärningspunkten mellan emo och indierock. Samtidigt breder bandet ut vingarna över en uppsjö av genrer. Såväl det domedagsprofetiska titelspåret som den Brand New-flörtande Grand Paradise är arenavärdiga pärlor till låtar, medan slow burners som Five Cups och Lambert tillåts skina i sin sparsamhet tack vare Chris Wallas utmärkta produktion. Till och med när bandet experimenterar med udda stilmässiga val, som att basera Bastardizer kring en säckpipa eller att låta Gameshark urarta i elektronisk post-hardcore-frenesi, lyckas de bära upp sin akt med bravur. Nearer My God är en kompott av musikaliska influenser – ett splittrat, kaotiskt porträtt av ett band i allra högsta form.

Shadow on Everythings största charm är dess narrativ. Det hade kunnat vara det atmosfäriska som omger Bambaras becksvarta postpunk eller det dekadenta The Birthday Party-drivet som får New York-bandet att stå ut från mängden, men sättet som frontmannen Reid Bateh utvecklar karaktärerna på albumet är omedelbart fängslande. Från att huvudkaraktären träffar det romantiska intresset på den sakta malande Dark Circles, och hur hon trollbinder honom med vinjett-formade berättelser som utgör texterna till skivans första hälft, så får man som åskådare bevittna hur deras förhållande trasas samman när huvudkaraktären bara blir förälskad i hennes historier om hennes hemstad, men inte i henne. Shadow on Everything är lika mycket en western gothic-novell, som det är ett av årets bästa postpunkalbum.

New York-baserade rapparen (och brandmannen) Ka och producenten Animoss skapade i år något sagolikt genom Orpheus vs. the Sirens. Eller kanske snarare något mytiskt – att koppla homeriskt bildspråk till New Yorks må ha gjorts tidigare, men inte i den här utsträckningen. Ka återkommer ständigt till Sisyfos, Jasons gyllene fäll, hydran och Hades, för att länka de mytologiska begreppen till saker som biltjuvar, mord, fattigdom och rasism. Det är ett anspråkslöst och introspektivt album, helt obrytt av vilka trender som råder inom genren just nu. Ka’s flow är långsamt och genomtänk, lågmält och nära mikrofonen, Animoss beats mjuka och varma. Den alternativa hiphopen lever och frodas.

2018 har varit fyllt med stora hiphop-händelser som skapat rubriker. Trots stark konkurrens så räknas nog ändå Pusha T:s krigsförklaring mot vår gode kanadensare där uppe på toppen som årets händelse. Men Daytona var dock så mycket mer än bara startskottet på årets event. Albumet är en rap-uppvisning av högsta klass. Den forne Clipse-rapparen är i vanlig ordning sådär rå och sylvass som bara han kan vara över arga och minimalistiska beats. Kanye Wests produktioner vittnar om en äldre version av sig själv där det genialiska örat för gamla soul- och rock-samplingar får ta plats. Virginia-rapparen visar att receptet fortfarande håller och befäster sin plats som en av vår generations bästa rappare.

Om USA dränkts i skenet av tikifacklor så är American Utopia en spotlight mot en annan, bättre framtid. Med låttitlar som Every Day is a Miracle, It’s Not Dark Up Here, och Everybody’s Coming to My House är David Byrnes senaste skiva lika delar djupt oansvarig som nödvändig. Förstnämnda spår handlar om hjärnan som överkokt potatis, om paradiset i en hönas tankevärld (spoiler: majs), den sistnämnda är blixt i en flaska, till och med för någon som varit den konstnärliga själen i Talking Heads. Den på förhand aggressiva låttiteln Bullet visar sig vara en feel-good-historia om en kula som träffar sitt mål (The bullet went into him / His stomach filled with food / Many fine meals he tasted there / But the bullet passed on through / … / It went its merry way). Lämna det åt 66-åringarna att göra ”quirk” som inte är outhärdlig. Det här är eskapism och dadaistiskt vansinne som självförsvar (finns det något annat sätt att spela den här skivan på än barfota?), och i sitt livslånga uppdrag om att sluta göra sig förstådd har David Byrne i takt med tiden blivit mer begriplig än någonsin tidigare.

I Travis Scotts efterlängtade projekt ASTROWORLD tar Houston-rapparen sin allra bästa egenskap till nya nivåer. Likt sin stora barndomsidol Kanye West har Travis Scott en oerhörd förmåga att implementera olika musikaliska beståndsdelar, inspirationer och känslor in i sitt nöjesfält. Och likt mycket av hans föregående verk är det gästartister som skiner starkast på ett sätt, och återigen bevisar hans förmåga att kuratera helhetsverk. ASTROWORLD hyllar i vanlig ordning ljudet av hemstaden Houston kombinerat med det moderna trapsoundets hitpotential. Dränk det dessutom i ett hav av fängslande psykedeliska ljudmattor och du får kollaget som, trots sin innehållsmässiga svaghet, är alldeles för fängslande för att vifta bort. Hoppa på bergochdalbanan och åk med.

“It’s an amalgamation of how we see the world. Aesthetically pleasing, but fucked up.”, säger Young Fathers om titeln på deras tredje fullängdare Cocoa Sugar. Det bittra som kontrasterar mot det behagliga. Samma dualitet går också att finna i Glasgow-trions musik – en kärna av vackra och melodiska poplåtar, kryddade med stökig lo-fi-produktion och eggande dissonans. Vissa stunder bjuds det på mer av det förstnämnda än på bandets tidigare album – In My View och See How är bländande poppärlor till låtar, medan Wow och Toy antar mer nerviga, punkiga skepnader, med lika gott resultat. Young Fathers approach till albumet var till en början att låta mer “normala” än tidigare – något som de tröttnade på ganska snabbt. Tur var väl det, för bandets låtar glänser utan tvekan mest i den mer aggressiva och kaotiska skepnad vi är vana att höra dem. “If it ain’t broke, don’t fix it” – Young Fathers överträffar sig själva i alla fall.

Tidigare i år skickade Elon Musk upp en Tesla i rymden som ska cirkulera kring Mars i miljarder år och spela David Bowies Space Oddity nonstop. Ponera att han blandat upp spellistan med lite Talking Heads, Frank Zappa och kanske ett par dagisramsor. Om aliens skulle plocka upp signalerna, vilja kommunicera med mänskligheten, göra en skiva och skicka ner den till jorden skulle den nog låta ungefär som Twisted Crystal. Här har Guerilla Toss tagit exakt det som gjorde fjolårets GT Ultra till en så bra skiva och bara lagt till lite mer pop i konceptet. Musiken är rolig som en rymdopera, tätvuxen som ett svart hål och hypnotisk som en evig omloppsbana runt Mars.

Axel Willner, alias The Field, har i över tio års tid släppt skivor på det legendariska technobolaget Kompakt. Till skillnad från många andra technomusiker är det framför allt albumformatet som lockar Willner. Sedan den fantastiska debuten har han i allt större grad börjat utforska långa, svepande ljudbilder – på Infinite Moment fortsätter han sin resa ner i avgrunden, men där nere på botten tycks han komma åt något av kött och blod. Likt hur den blodröda texten på omslaget kontrasterar det becksvarta, kontrasterar han de elektroniska ljudlandskapen mot något mänskligt. Hear Your Voice, en av hans absolut bästa kompositioner hittills, har en studsande basslinga, iskalla syntar och en mekanisk takt – men allt detta trängs långsamt undan av en avlägsen röst som tycks försöka kommunicera genom tekniklagret. Axel Willner fortsätter skapa musik som får tankarna att vandra iväg på bästa möjliga sätt.

Under en månad i en toscansk by ändrade Brian Allen Simon riktning. Långt från det Los Angeles-stadsmyller, som han tidigare tonsatt, kunde han spela in sina kompositioner med en vy som matchade hans ljudbild. Under de nästan äckligt pittoreska förhållandena föddes Tongue – ett nytt kapitel efter de tidigare, hårdare, elektroniska produktionerna i diskografin. Sömlöst rör sig albumet mellan neo-klassiskt, ambient och jazz, ändrar sinnesstämning mellan upphetsning och melankoli i passager utan avbrott. Med bland annat fältinspelningar från nämnd omgivning, en stor respekt för tystnaden och en luftig saxofon har Simon gestaltat drömmar och dov ångest med en eftertänksamhet som saknar motstycke. Även om ”suite” är en mer passande benämning, står det klart att Tongue är ett av årets vackraste album.

Om Cocteau Twins proddades i Grimes sovrum och växte upp med My Chemical Romance så hade det förmodligen låtit som Negative Gemini. Den verkliga upphovspersonen Lindsey French är däremot ett före detta emo-kid från amerikanska Virginia, lika intresserad av 90-talets shoegazeband som av dess ravescen. EP:n Bad Baby blev hennes mest poporienterade släpp hittills och lät som ett tonsatt ”ligga gifta dö” (om det hette så). Känsloregistret svingade så vilt att texterna måste skrivas ut i versaler: ”GIVE ME YOUR CONSENT AND DON’T EVER STOP TOUCHING ME” var ett ikoniskt sätt att inleda titelspåret, följt av det tydliga konstaterandet ”THE WORLD IS JUST TOO SAD / IT’S REALLY BEAUTIFUL, TOO”. Sentimentala supersingeln You Weren’t There Anymore (tänk Gwen Stefani möter Ariel Pink) känns redan som en blivande kultlåt, och sammantaget framstod Negative Gemini som ett av årets stora framtidsnamn.

Redan i fjol fick vi ett smakprov på hur väl Ravyn Lenaes färgrika soulröst gifter sig med The Internets golden boy Steve Lacys produktioner. Den lekfulla singeln Sticky var en aptitretare inför den stundande EP:n och man kan lugnt säga att resten av måltiden smakade väl. Den blott 19-åriga Lanae har en röstpalett som i sällskap av Lacys varma ljudmattor skapar en musik som känns lika delar nostalgisk som modern. Crush är ett kvitto på att Chicago-dottern gör sig lika bra över eklektiska beats (som hennes tidigare verk producerade av Monte Booker bestod av) som den klarar av funkiga basgånger och distade gitarrer. Ravyn Lenae är modern soul som är här för att stanna.

Den Berlin-baserade sydkoreanen Peggy Gou har slitit för sitt erkännande. I fjol gjorde hon över 150 spelningar och har i år spelat sets inför proppfulla publikhav på Slakthuset och Way Out Wests Dungen-scen. Kanske blir det lite lättare att vara en arbetsnarkoman om ens jobb är att få andra att glömma sina jobb. ”The idea is that everyone has something they want to forget, so let’s try to achieve that in this song, in this moment”, beskrev Gou årets kanske största houselåt i en intervju med NPR. It Makes You Forget (Itgehane) är förstås huvudattraktionen på EP:n Once, men samtliga tre spår är fulländade i vad de åtar sig. Tre perfekta stämningar att plocka fram för en av världens mest spännande DJ:s.

Lykke Li är definitivt en av årets mest efterlängtade hemvändare. Fyra år har gått sedan senaste plattan och förväntningarna var rimligt höga, och med so sad so sexy infriades alla med råge. De fyra år som passerat sedan I Never Learn har kantats av livets finaste och livets sorgligaste – hon har fött en son, separerat från sonens pappa och förlorat sin mamma. Hon har varit transparent med att so sad so sexy kommit till ur sorgen av ovanstående, och det känns stundtals genant att vara så nära, som att lurka i någon persons absolut innersta. Men det gör ju också att det blir så jävla bra. Lykke Li har tagit flera megakliv framåt i år, både som liveartist och musiker. Hiphopinfluenserna tillsammans med hennes ljuva röst är en perfekt match och sista spåret på skivan, Utopia, förtjänar det i sig ett eget pris.

Ett tag hade det kunnat göras en tårdrypande film om Pinegroves genombrott, om hur deras nischade americana-rock fann ett törstande community och hur deras interaktion med fans tog dem från källare till stora spelställen utan att det slutade kännas som en källare. Sedan gick symbolen för emorörelsens sociala ansvarstagande, vokalisten Evan Stephens Hall, ut under #metoo-hösten och berättade i vaga termer om att han hade blivit anklagad för ”sexual coercion”. Pinegrove tystnade i ett år och Hall skulle gå i terapi, båda önskningar från offret. Läs förslagsvis Jenn Pellys ingående Pitchfork-artikel om situationen – att försöka återge det komplexa sammanhanget i denna lilla ruta skulle vara en del av problemet med dagens debattklimat. Pinegrove återvände sedan i september i år med albumet de redan hade skrivit klart den där hösten. Det är en varm, självreflexiv och kärnfull samling roots rock-låtar. Intäkterna skänks precis som tidigare till välgörenhet. Det finns inget självklart sätt för Pinegrove att fortsätta existera. Skylight är hur de valt att göra det. I all sin enkelhet är det en fin skiva, en lyhörd återkomst.

Frankrikes kanske just nu hetaste popnamn är utan tvekan Christine, trots att hon egentligen heter Héloïse Letissier och därtill ofta hänvisas till som enbart ”Chris”. Chris heter också uppföljaren till 2014 års Chaleur humaine. Precis som då gör Christine and the Queens år 2018 nostalgisk, nyfiken och medryckande pop, drypande av 80-tal och franskt neon – oavsett om du väljer att lyssna på franska eller engelska. För valet finns! Letissier löser problematiken kring att skriva på sitt eget språk i en bransch som många gånger favoriserar engelskspråkig musik, genom att helt enkelt släppa dubbelspråkigt. Det är lika innovativt som det är trotsigt.

Con todo el mundo är Khrungabins andra fullängdare och en total hängivenhet till instrumental psykedelia. Den tio-spåriga historien tar oss genom epoker, stilar och kontinenter, ständigt uppbackad av ett tillbakalutat groove som om det vore upphittad thaifunk från fjärran. I själva verket är det medvetet skapat – en clash av spanska rötter, iranska influenser och en hint till Curtis Mayfield. Kanske är det här en produkt av AI, det nya ”world music” eller bara en jam-session Houston-trion emellan. Deras trippande skapelser tar med lyssnaren på en musikalisk resa – oftast endast uppbackad av en basslinga från ovan. Med små estetiska medel som viskande sång, svepande ljudbilder och retroriff förflyttar de oss till närmaste öken eller rent av bara en söndagseftermiddag.

Year of the Snitch är en snedtripp på Kellys klockan 02:30 en torsdag. Year of the Snitch är en hemmafest i Mc Rides Toyota. Year of the Snitch är ett laglöst område där Death Grips skjuter ner dig med soft air guns. Year of the Snitch är en natt ensam på Denver Air-flygplatsen. Year of the Snitch är de svartgrönaktiga andarna i Krakow. Year of the Snitch är att dricka kolloidalt silver ironiskt. Year of the Snitch är Maria Sharapova, den ryska tennisstjärnan. Year of the Snitch är en hemsökt badbrygga. På sitt mest gränslösa släpp hittills rör sig Death Grips från noiserock till rave till glitchig hiphop till jazzig spoken word. Det är gränslöst och lika flytande som MC Rides sinnesrubbade referenser. Year of the Snitch är precis vad Death Grips gör bäst, vad det än är.

Att kalla Anna von Hausswolff för medeltida är inte en taskig synonym för ”utdaterad”. Det är svårt att använda en annan benämning när hon så självklart tonsätter häxprocesser, grandiosa kyrkor och totalt mörker. Dead Magic är en hommage till det högst hemliga, väl undangömda och det som kanske, kanske inte ens finns. Med den essentiella kyrkorgeln och den vässade rösten leder hon oss in i det bottenlösa dunklet av djupt ångestladdad doomrock, banar väg in i oupptäckta territorium utan att tveka. Där finns demonskrik och dödsmarscher, men också det det allra vackraste ljuset. Ett mässande över det obskyra – och en perfekt uppföljare i diskografin.

Janelle Monáe har alltid tänjt gränser med sitt artisteri och det har allt som oftast innefattat anspelningar på teknik. Redan på första EP:n Metropolis illustrerades hon som en robot och på senaste Dirty Computer har hon tagit det längre än någonsin. Till albumet har hon släppt en film, lika fylld till brädden med 80-talsreferenser, färg, politik, sex och dans som albumet självt. Dirty Computer är både som film och platta så fantastiskt livsbejakande och viktig, och kombinerar dessa element till klimax. På skivan finns det oändliga exempel på detta, men kanske beskrivs det bäst i låtarna Pynk och Screwed. Den förstnämnda, vars video karaktäriseras av Monáes ”vaginabyxor”, är lika högljutt feministisk som den är lågmält genial i sin musikalitet. I Screwed fortsätter temat, och här konstaterar sångerskan tillsammans med Zoë Kravitz att världen är fucked och att en själv också kanske ska ta och bli fucked som motvikt. Det är en konst att göra politiska album i sig, men Janelle Monáe lyckas både med detta och med att göra det till en exploderande glädjebomb på samma gång.

“So strange to be shaped by such strange men” är ett återkommande mantra på Philadelphiabandet Hop Alongs tredje fullängdsalbum. Det är ett konstaterande som inte bara gäller på det personliga planet – hela vår samtid tycks vara formad av män med tvivelaktig inställning till rätt och fel. Vare sig det gäller klimatförnekelse, krig eller biblisk brödrarivalitet avhandlar Frances Quinlan samtliga med hjälp av otaliga sammanvävda narrativ. Hennes intrikata och målande textförfattande är inte bara fantastiskt i sin egen rätt. Bandets täta, detaljrika instrumentation pendlar mellan allt från americana till barockpop och emo, och Quinlans unika, dynamiska röst är variabeln som fullbordar ekvationen. Bark Your Head Off, Dog är Hop Alongs mest klarsynta samling låtar hittills, och även en av årets mest engagerande indierocklyssningar.

Rojus (Designed to Dance) var, precis som titeln antyder, ett fantastiskt housealbum med spår skapta för dansgolvet. Uppföljaren Nothing Is Still kunde inte vara mer olik: mjuk ambient med sparsamma houseinfluenser och en varma ljudbilder. Leon Vynehall utnyttjar sin imponerande ljudpalett med självsäkerhet och utforskar resolut nya genrer och stilar. Elementen från hans house dekonstrueras, detaljerna lyfts fram för en mer cineastisk upplevelse. Med sina farföräldrars migration från England till USA som inspiration tar Vynehall med lyssnaren på en fantastisk ljudresa. Från de eleganta och nervöst kittlande strängarna på From the Sea/It Looms (Chapters I & II) via den alienerande kicken på Trouble – Parts I, II, & III (Chapter V) till tryggt omslutande Ice Cream (Chapter VII) är Nothing Is Still en storslagen och djupt engagerande upplevelse.

Styrkan i Courtney Barnetts musik har alltid legat i alldagligheten i texterna – stundtals som träffsäkra vardagsskildringar, stundtals som terapisessioner med en själv. Hennes musik är tragikomisk, sällan självömkande utan med en självsäker distans till sin egen ångest. Tell Me How You Really Feel är inget undantag mot regeln. Med texter som ”I need a little time out from me / And you” och ”Sometimes I get sad / It’s not all that bad” visar hon hur lätt det kan vara att uttrycka sig så länge man bara hittar orden. Det är ett modigt album, men främst ett album som är lika lättillgängligt som det överraskar och lämnar en till att hitta gömda skatter mellan gitarrerna.

På Working Class Woman vänder Marie Davidson blicken mot sig själv. Ett narrativ som kretsar kring hennes upplevelser inom musikindustrin, med ett fokus på turnélivet, livespelningar och dess frustrationer. Över vassa elektroniska produktioner inom allt från tillspetsad electro, minimal synth och pumpande techno är hon omväxlande djupt ironisk och gravallvarlig. Davidson spelar alla roller utmärkt: oavsett om det är irriterande fans (Your Biggest Fan), dominerande yogainstruktör (Work It) eller manisk dansare (The Psychologist). Marie Davidson frodas i förvirringen i vad som är allvarligt och inte, och i det orkestrerade kaoset har skivan också sina mest omtumlande ögonblick.

För fem år sedan kunde man inte ens föreställa sig att Iceage skulle skriva en så vacker och ömtålig skiva som Beyondless. Att bandet som en gång i sina yngre dagar sålde fickknivar och sitt eget hår som merch och spelade hänsynslös postpunk släppte Pain Killer och Plead the Fifth i år känns helt overkligt. Men alla ska vi hitta vårt rätta jag – för Iceage har det inneburit en växtspurt in i Nick Cave-territorium på föregående Plowing Into the Field of Love, som på Beyondless har blommat ut till någonting lite mindre dekadent och rastlöst. Under Catch It så syns den mest vuxna sidan av Iceage någonsin, som samtidigt ger utlopp för några av frontmannen Elias Rønnenfelts mest välskrivna textrader: “Time moves forward quickly / Moves in twenty-four hour segments / Racing for the soul / To grab chokehold / Of the minute hands”. Det går att debattera huruvida Beyondless är Iceages bästa skiva eller inte, men en sak är säker: det är skivan som de alltid velat skriva.

“Just say it out loud to see how it feels” kan vara det sämsta råd Kanye West gett någon, och eventuellt det sämsta mottot att försöka leva efter. Ändå är det denna textrad från I Thought About Killing You som han förverkligat kompromisslöst under hela 2018. Visst utvecklas tankar och resonemang i dialog och debatt, men ingen var beredd på var Kanye befann sig mentalt i år, inte heller han själv. Efter ett, beroende på hur man ser det, lyckat/misslyckat år som nyandlig kärleksprofet med Trumpsympatier och ambivalent inställning till slaveri medgav han, som sista person att inse det, att han låtit sig vilseledas. Presidentvalet 2020 har blivit en kandidat fattigare. Kvar står vi med albumet ye, en riktig röra även det. Att albumets mest personliga låt visade sig vara spökskriven är för mig det egentliga beviset på att Kanye West numera till 100% tappat förståndet. Men om vi tar ett steg tillbaka är det desto lättare att uppskatta ye för vad det är. Ett rått, roligt och lättsamt album, ofärdigt men älskvärt. Inte alls särskilt märkvärdigt egentligen, men Kanye kan konsten att komplicera saker bortom alla rimliga gränser.

Dev! Hynes! Kanske finns det ingen som är bättre än Blood Orange på att ge kropp och ljud till tvåtusentalets politiska brännfrågor – de om identitet och etnicitet, samhälle och individ. Vi känner igen tematiken (i stora drag är den densamma som på 2016 års Freetown Sound), tvingas att erkänna att vi saknar det riktigt dansanta, samtidigt som vi snärjs, ordentligt, av omsorgsfullt formulerade tonföljder och budskap. Negro Swan är gospel och blåljus, de ständigt aktuella – och därigenom kanske inaktuella – frågorna gjorda aktuella, på nytt och igen. Hur får man något statiskt att inte tappa momentum? Fråga Dev Hynes. Han lyckas nämligen ännu en gång med konststycket att göra dynamik (och musik) av det konstanta.

Victoria Legrand och Alex Scally valde att inte komplicera saker och ting mer än nödvändigt när de skulle sätta namn på sitt sjunde album som Beach House. Det blev kort och gott 7 – och vad är egentligen poängen med att göra svårt av enkelt? På 7 både fortlever och utvecklas det Beach House vi känner sedan tidigare: drömpopens bitterljuva regenter gör sitt som de gör det bäst, och även om det handlar om ett inåtblickande självutforskande, snarare än ett extrovert försök till förnyelse, är det svårt att värja sig för Beach House. Det finns trots allt inga som de.

Jon Hopkins har ständigt experimenterat i gränslandet mellan det strikt, repeterande maskinistiska och den blomstrande, växande organiska naturen av elektronisk musik. Med 2013 års Immunity krossade han inte bara alla förväntningar om vad som faktiskt går att göra med IDM, utan introducerade samtidigt en otrolig melankoli till sina pulserande och nästan aggressiva spår. Årets Singularity vänder ut och in på Hopkins ständigt utmanade verk och blottar en sida av honom som snarare förlitar sig på lyssnarens tålamod än på oväntade manövrar. Genom att skapa en ljudbild som totalt sänker ner en i ett universum av syntar som låter som slagverk, och ambient dissonans som tycks vara ljudet av rymden ovan, är resultatet en farkost inom vilken galaxens alla hörn, från de mest omfattande till de mikroskopiska, utforskas.

Den tyske producenten Stefan Kozalla har harvat runt flitigt bakom DJ-bås och tagit med sig intryck från världens alla möjliga dansgolv. Vad man slås av är att han aldrig står still, han låter sin musik fullkomligen glida in genom epoker, genrer och alla omöjliga tänkbara sammanhang. När han 2015 släppte DJ-Kicks var det med nya musikaliska stilar, samarbeten och en experimentlust som fortsätter sätta ton i hans skapande. På nya Knock Knock (knockas) man av hur alla mixtapes och vinylsamlingar kokats ned till en komplett retrobomb av bästa Alan Braxe-snitt. Förutom kronjuvelen Pick Up, ett av årets bästa elektroniska spår, finns här en sommarvärme som får varje sekund att kännas som en stund i tropikerna. Ett festglatt soundtrack som i housesammanhang dessutom vågar ta okonventionella samarbeten som akustiska bidrag från José González. Det här är 78 minuter av lek för alla sinnen, inte bara dansgolven.

2018 var konsekvensernas år. Efterdyningarna av metoo, Rysslandsutredningar och nazistmarscher gav sig till känna. Det här betydde också att konstverken av det tidigare årets kaosartade händelser publicerades och släpptes. In a Poem Unlimited är i högsta grad ett sådant verk. U.S. Girls skapade med en stor del av Torontos jazzscen en grundlig platå att stå på och härifrån spelas den politiska pop som albumet består utav, utan att någonsin be om förlåtelse för att den tar plats. För det gör den. Välartikulerade historier om aggressiva män (Velvet 4 Sale), om lömska sådana (Pearly Gates och M.A.H.) och om världens grundläggande orättvisor (Rage of Plastics) ges ut med en finess som inte går att värja sig mot. Och varför skulle man vilja det? Världen må vara en hemsk plats, men just artister som U.S. Girls lyckas göra den fantastisk ändå.

Yves Tumor skapar hela tiden sina egna premisser för hur musik kan låta. Han låter aldrig lyssnaren ta något för självklart på Safe In The Hands of Love. Varje spår hittar sitt eget utrymme att utforska, som om de har fått gro i var sitt provrör och har fått växa till något aldeles eget. ”Won’t you cry next to me?”, sjunger han på Economy of Freedom och sammanfattar sinnesstämningen på albumet. Närhetslängtan och politik blandas in i voluminösa ljudbilder som fångar upp ett noise-igt collage av musikstilar och intryck. Strävan efter att hålla sig hel i en värld där just detta känns allt svårare är det som för samman spåren och tillsammans är de en uppsättning ögonblicksbilder från vår tidsålder.

Tirzah är inte en hologramduo bestående av Arthur Russell och Aaliyah. Däremot fick Tirzah Mastin, som hon egentligen heter, sitt stora genombrott med en säregen korsning av de alltmer sammansvetsade indie- och R&B-genrerna. Det är ingen tillfällighet att dessa tillhör de absolut mest känslocentrerade rörelserna i pophistorien, och på Devotion satte Tirzah ribban direkt. “This is so pure this feels rare I just want you to know that I’m here for you” mumlade hon i ett andetag på Fine Again, utan skiljetecken men med hela hjärtat som insats.

Den Londonbaserade artistens fullängdsdebut lät som ett kärleks- och/eller avskedsbrev, som rent retoriskt gjorde oss till tjuvlyssnare. Framför Mica Levis skeva produktioner existerade bara ett I och ett adresserat you, stora gester kring små saker, en musikalisk Scener ur ett äktenskap om den tröga dramatiken i att känna någon väl. “I’m only trying to be real / Don’t reject the way I feeeeel”, löd Tirzahs estetiska filosofi på den brusigt oförglömliga Say When. “It’s not about trying to be clever / I come to you, I come to you with an open heart.” Exakt så blev Devotions DIY-pop till årets mest fängslande relationsdrama.

aviary: a large cage or a house or enclosure in which birds are kept.

Redan under de första sekunderna upplever vi ljudet av miljontals bevingade varelser som spränger glaset av den värld som håller dem instängda. Utan förvarning har Julia Holter kastat in oss i lika mycket ett spektakel som i ett hav av förvirring, där den redan fragmentariska världen splittras ytterligare. Det är ljudet av tillblivelse, att kastas in i världen. Pusselbit efter pusselbit vägleder Holter oss genom något som känns lika skrämmande som vackert, men som samtidigt är så oemotståndligt gripande och nymodigt. Genom oceaner och stormar av jazz, krautrock, experimentella fyrverkerier och tystlåten intimiteten ger hon oss inte bara sitt mest ambitiösa projekt hittills – utan lika mycket en del av denna till synes ogreppbara samtid, och införlivar den om bara för en stund med en glimt av mening.

I princip alla mina starkaste musikminnen är fullkomligt värdelösa i anekdotform. Det finns till exempel en tio, femton förstalyssningar jag kommer att bära med mig hela livet, men 90 procent av dem handlar bara om att jag lyssnat väldigt intensivt och repetitivt i ett rum, framför en dator, på en buss eller under en promenad. Det kommer ingenting förlösande, det finns inga upphöjande sammanhang – bara ett par hörlurar och ett stycke musik som hörs för första gången och plötsligt börjar expandera ens värld.

När Snail Mail släppte den första singeln från sitt debutalbum Lush i mars i år kom en sådan stund, där jag satt framför mina högtalare i timmar. Anledningen till att jag nämner det är att jag tror, eller jag vet, att vi var väldigt många som stannade upp av Pristine. Den mer opolerade indierocken har efter några ganska oinspirerade år börjat få fram mängder av talangfulla artister igen, men saknade en fixstjärna för den nya generationen. Ett Nirvana, någon som inte bara var sina melodier. Lindsey Jordan är den personen. Hon hann med att leva ett år under 90-talet, men har finstuderat samtliga tio och skrivit in dem i sina egna låtar.

Pristine betydde mycket för många, inte bara på grund av Lindsey Jordans emotionella klarhet eller den oförglömliga gitarrmelodin utan främst för hur självklar hennes närvaro kändes. Det är en kvalité som inte går att härma sig till: att 19 år gammal vara framme, redo att bära sina jämnårigas våndor med sitt debutalbum. Lush är en vacker helhet – Deep Sea, Full Control och Heat Wave är alla garanterat tatueringar på någons hud vid det här laget, men Lindsey Jordan blev en idol innan, med Pristine. Under dess musikvideo har någon beskrivit hennes spelning i New York dagen innan albumsläppet, hur överväldigad hon ser ut när låten plötsligt får 600 vokalister, hur hon i stunden verkar inse sitt självförverkligande: ”Jag var helt överväldigad över situationen, känslan när hela rummet tog över den sista versen. Min röst stockade sig, några tårar började rinna. Jag var längst fram, och hon såg mig, och hennes röst stockade sig också. Hon tog några sekunder, samtidigt som publiken uppmuntrade henne. Hon tog sig igenom det och i slutändan kändes det monumentalt att vara där, att se en rockstjärna kristallisera sig framför mina ögon.”

Att iaktta amerikansk politik från andra sidan av Atlanten har under 2018 varit en frustrerande och förvirrande upplevelse. Det är svårt att missa narrativet om ett tudelat land i sönderfall med en galen president, skolskjutningar och protester. Parquet Courts agerar på sitt senaste album som krönikörer inifrån infernot, där de med en ömsom allvarsam och humoristisk ton avhandlar den politiska verkligheten i USA.

Parquet Courts har alltid haft något viktigt att säga, men har haft svårare att skapa ett album som är bra rakt igenom. Med producenten Danger Mouse till sin hjälp har de dock skapat sin bästa skiva hittills. För även om det politiska budskapet går som en röd tråd genom skivans texter (missa för guds skull inte Violence, där varenda textrad är värd att citera), är det framför allt musikaliskt som de vinner mark på Wide Awake!. Som på öppningsspårets energifyllda kärleksförklaring till totalfotboll hjälper en frenetisk basslinga låten att navigera sig fram till en storslagen allsång, eller på titelspåret där bandet skapar sin mest dansvänliga låt hittills, komplett med kobjällror.

Den politiska verkligheten till trots är känslan ändå optimistisk när de rundar av med Tenderness. Andrew Savage sjunger att han ofta ramlat ner i nihilismens fälla, men slår ifrån sig hopplösheten och uppmanar oss alla att öppna käften och våga tala för förändring. Det ingjuter hopp om framtiden.