Månadens 10 bästa låtar – april 2018

Janelle Monáe är gåvan som världen inte förtjänar. Med sin nya Pynk låter hon bättre än någonsin, samtidigt som hon adresserar queerkärlek och undervisar i biologi. På spåret har den talangfulla amerikanskan även med sig Grimes som hon tidigare har samarbetat med – då på Art Angels. Här rör de sig dock i betydligt lugnare miljöer, men fortfarande är deras match en hit i sig. Varje detalj i Pynk, från de lockande syntdropparna till Prince-gitarren i refrängen, rör sig tillsammans med Monáes ljuva stämma till perfektion. Till låten finns dessutom en video som i sig är ett fantasifullt konstverk utsmyckat med diverse smakfulla metaforer. Här trivs Monáe och här får hon sin konst både till att bli upprorisk och inbjudande.

Det första som hörs på So Long är inte bara ett lättsamt och glimrande intro – det som hörs allra mest är förändring. Från den adrenalinstinna Närke är skiftet av energi omedelbart framträdande, men samtidigt så vacker i sin simplicitet. Bara få va enkelt är beviset på att Hanna Järver kan tackla vilket sound och genre som helst och ändå kan få det att låta genialiskt. Kalla det för en sommarhit, en popjuvel, en formtopp eller vad ni vill. Oavsett vad är det hennes entrébiljett till våra största festivalscener och rakt in i folkhemmets hjärta.

Ruben Nielson och Unknown Mortal Orchestra tycks gång på gång överträffa sig själva i frågan om nedharvade sommardängor. Låtar där solen tycks värma dig trots att regnet öser ner runtomkring. Den främste av dem alla på senaste Sex & Food är Hunnybee. Här är också en villkorslös sommardag inspirationen och låten handlar om sångarens dotter var mellannamn är låttiteln. I den kärleksfulla låten varvas livsråd och ljuva melodislingor med varandra. Bland de smygande gitarrkompen rör sig rader som ”Age of paranoia / Don’t be such a modern stranger” – en iakttagelse om en mörkare värld, både meteorologiskt och psykologiskt. Men även om dessa rader framstår som orosmoln på en annars blå himmel förblir Hunnybee en omslutande saga att förlora sig i.

Av alla obegränsade fusioner som två vilt skilda band kan skapa så har Albion hittat en av de mest otippat passande under Bermudatriangeln, nämligen kombinationen av Kent och A Place to Bury Strangers. På papper kanske det skiljer sig något från de tidigare syntstänkta släppen, men även Bermudatriangeln passar in i “åka bil genom tunnlar”-popen som han tidigare briljerat med. Våldsdisten och den konstant pulserande energin känns mer som en motpol till Albions bräckliga sida än vad det skaver. Mer än allt så väcks en känsla av rädsla – som att låten ska mangla ens skalle i 300 km/h i tvättäkta Death Grips-manér. Det var alldeles för länge sedan som svensk pop lät så här farlig.

Between the Breaths är kombinationen vi inte visste att vi ville ha, men som inte går att vara utan när vi väl fått den – ett möte mellan avantgarde-popparna Xiu Xiu och indierockdrottningen Mitski. Vid första anblicken kan de tyckas vara ett omaka par, men deras samlade insatser resulterar, aningen överraskande, i en riktig syntpopdänga som klockar in på drygt sju minuter. Och inte en sekund känns onödig – ljudmässigt kan de iskalla, Jamie Stewart-författade syntmelodierna närmast liknas med något M83 skulle kunnat leverera för sisådär tio år sedan. Mitskis dynamiska sånginsats pendlar mellan luftig falsett och spoken word-partier, och även om låten rör sig på musikaliska territorier där vi vanligen inte hör henne blir resultatet inte mindre fantastiskt för det. Coming of age-filmen How to Talk to Girls at Parties kunde knappast fått ett bättre soundtrack.

Den här låten kan liknas vid körsbärsblomningen i Kungsträdgården – den fullkomligen exploderar och blir det självklara startskottet på sommaren. DJ Koze har för ovanlighetens skull släppt ett album som till brädden är fyllt med myshouse för uteserveringar. Pick Up är själva kronjuvelen – lika lekfull och euforisk som Axel Bomans klassiker Abba 002 eller Alan Braxes odödliga Music Sounds Better With You. Den sistnämnda har förmodligen varit av stor inspiration, för faktum är att Pick Up har samma tidlösa identitet att den lika gärna skulle kunna ha landat i början av 00-talet. Sommarens obligatoriska DJ-låt är här.